Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Stockholms blodbad och det svenska unionspartiet. Av Rudolv Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika av olika forskare, men fast står, att dispyten gällt själva
rättegångsförfarandet. Att en intressemotsättning i sak legat
bakom denna formdiskussion är självklart. När man nu vet, att
just kättarprocessformen till sina konsekvenser måste bliva
förmånlig nog för konungen men avgjort till Trolles nackdel, ligger
konklusionen nära till hands. Meningsutbytet har rört sig om
frågan: kättarprocess eller icke?
Vi hava sett, att det blev Kristian som drev sin vilja igenom.
Detta innebar, att själva rättsgrunden rycktes undan
ärkebiskopens skadeståndsanspråk. Trolle kunde efter beslutet om
kättarprocessen icke längre framställa några rättsligen grundade
krav på ekonomisk gottgörelse, då en lekmannakättares
förverkade egendom ju enligt lag hemföll till den världsliga maktens
representant. Möjligheten att erhålla det begärda skadeståndet
blev — förutsatt fällande dom — helt och hållet beroende av
kunglig nåd. Med full rätt har ärkebiskopens klagoskrift av
Weibull karakteriserats som en supplik.
Beslutet att fullfölja aktionen mot Sturepartiet i
kättarprocessens form drog med sig nya konsekvenser. Som tidigare
framhållits, hade rättegången mot Sturepartiets män inletts inför
konungen och riksrådet, varvid Gustaf Trolle framträtt som
kärande. Kätteribrott betraktades däremot som förbrytelse mot
Gud och föll alltså helt och hållet inom den kyrkliga
jurisdiktionens område. Förhandlingarna kunde därför ej längre
fortsättas inför världslig domstol utan måste hänskjutas till
andligt forum, vilket även skedde. Och för det andra blev
det nödvändigt att omforma anklagelseakterna i
överensstämmelse med det ändrade rättegångsförfarandet. En av Josef
Sandström utförd filologisk och textkritisk undersökning av
sententian gör det sannolikt, att så även skett. Sandströms
analys ger nämligen vid handen, att ärkebiskopens i
kättardomsdokumentet införda anklagelseskrift — vilken, väl att märka, icke
finnes bevarad i original — uppsatts efter tre olika förlagor,
nämligen Trolles, Jacob Ulfssons och Västeråsbiskopen Otto
Svinhufvuds ursprungliga inlagor. Ett visst stöd erhåller denna teori
i den omständigheten, att, enligt Kristians proklamation av den
9 november, de tre prelaterna vid rannsakningens början var för
sig framlagt sina klagomål. Sententians klagoskrift med dess
beskyllningar även för uppenbart kätteri har av allt att döma
tillkommit först under ett senare skede i förhandlingarna. Enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
