Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 26 mars 1939 - Arbetstidsregleringen för detaljhandeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
nens garantiförening’, som nära samarbetar med Svenska
Arbetsgivareföreningen, å andra sidan Handelsarbetareförbundet och
Han-delstjänstemannaförbundet, anslutna till respektive LO och Daco. I
denna stund är det med säkerhet endast en tidsfråga, när det stora
flertalet handelsföretag med ett par tre anställda eller däröver få
känning av det fackliga organisationsarbetet.
I de kollektivavtal, som upprättas inom handeln, regleras
arbetstiden så gott som undantagslöst enligt principen om 48 timmars
helgfri arbetsvecka. Man kan då möjligen fråga sig, 0111 en lagstadgad
arbetstidsreglering för handeln verkligen är av behovet påkallad eller
om det inte vore bättre att låta utvecklingen ha sin gång utan
ingripande från statsmakternas sida, helst som lagstiftningen enligt praxis
i svensk socialpolitik får tänkas utesluta de speciellt inom handeln
talrika småföretagen från sitt tillämpningsområde. I propositionen
till årets riksdag med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln gör
sig även departementschefen denna fråga men kommer till den
slutsatsen, att de handelsanställda icke böra ställas utanför det rättsskydd
mot oskäligt lång arbetstid, som tillerkänts andra betydelsefulla
samhällsgrupper. Detta låter naturligen säga sig, men vad man då
rimligen kan fordra är, att lagstiftningen något så när anpassas efter de
representativa kollektivavtalen för handeln och efter de synpunkter
och önskemål, som uttalats av köpmännens och de anställdas egna
organisationer. I viktiga avsnitt av regeringsförslaget har detta icke
skett och förslagets oförändrade genomförande skulle därför
innebära ett högst betydande ingrepp i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare inom detaljhandeln, sådant detta utvecklats och
befästs i gällande riksavtal. Propositionen framstår i dessa avsnitt
som ett uttryck för doktrinära likriktningssträvanden utan tillbörligt
hänsynstagande till de särskilda betingelser, varunder detaljhandeln
arbetar.
Vad nu sagts gäller främst 0111 övertidsbestämmelsernas
utformning. Man kan anse det principiellt oriktigt att i lag stipulera
särskild övertidsersättning — med hänsyn till önskvärdheten att staten
avhåller sig från inblandning i den fria lönebildningen — men ändock
böja sig för de praktiska skäl, vilka kunna tala härför inom handeln.
Vad som emellertid i propositionen vittnar om en häpnadsväckande
brist på kännedom om eller brist på förståelse för detaljhandelns
villkor är bestämmelsen, att förberedelse- eller avslutningsarbeten utom
ordinarie arbetstid generellt skola hänföras till sådant övertidsarbete,
för vilket särskild ersättning skall utgå. Dessa arbeten äro till
väsentlig del av annat slag i en detaljaffär än i ett industri- eller
jordbruksföretag. I arbetstidsutredningens angående affärs- och
kontors-anställda enhälliga betänkande framhölls även, »att det ej sällan
beror på den anställde själv — åtminstone delvis — om arbete å övertid
av detta slag erfordras och hur länge det behöver fortgå. En
tvingande regel om övertidsersättning skulle därför liär kunna fresta den
anställde att förlänga arbetet.» Kommittén föreslog på grund härav,
att från regeln om obligatorisk övertidsersättning skulle undantagas
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>