Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Nyortodox historieskrivning om »Nordens enhet». Av Georg Landberg - Henning Nielsen: Nordens Enhed gennem Tiderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
tresse. Förf. är uppenbarligen också sakkunnig på det aktuella
ekonomiska området, och även om hans framställning är ensidig och
dogmatisk, kommer säkerligen det med allra största energi samlade
stoffet att kunna göra nytta för en kommande forskning, d. v. s.
nytta såsom ledtråd för uppsökande av broschyrer, tidningsartiklar
etc. Författarens försök att periodisera den nyare skandinavismen
och urskilja vissa vågdalar och vågberg i rörelsen har troligen också
åtskilligt i sig. Överhuvud taget har förf. i det hela, när det gäller
nutiden och de närmaste mansåldrarna, på något sätt större
objektivitet, större förmåga att se skandinavismens relationer och villkor
än när det gäller äldre tider. Saken bottnar väl helt enkelt däri, att
han icke kan göra sig blind för uppenbara sammanhang i sin egen
synkrets.
När det åter gäller de rent historiska partierna är förf. ofta rent
befängd i synpunkter och tillvägagångssätt. Det är ett milt uttryck,
om man säger, att lian lägger i dagen en upprörande grad av
dilettantism. Bara den saken att omedelbart återföra 1934 års händelser
på Johan Gyllenstierna och tala 0111 vägen »tillbaka till Kalmar»
röjer ett ohistoriskt betraktelsesätt, som får de märkligaste uttryck
särskilt i del I, säkerligen det egendomligaste historiska arbete, som
kommit ut i Norden på mycket länge.
Förf. må ju gärna ta vilken ställning han önskar i den aktuella
nordiska frågan, och ingen torde vilja förneka betydelsen och
önskvärdheten av nordiskt samarbete, andligt och materiellt. Men det är
icke begripligt, varför ett bestämt och positivt ställningstagande i
våra dagars nordiska fråga skall behöva inverka på vår bedömning
av t. ex. 1600-talet. Förf. har — tydligen just under sitt entusiastiska
och uppoffrande arbete på sitt verk — fått i sina händer ett av
undertecknad 1935 utgivet arbete om Johan Gyllenstiernas nordiska
förbundspolitik 1679. Han har därvid gripits av fullständig panik inför
den bild av denne skandinavismens traditionelle heros, som jag ansett
mig kunna teckna på grundval av vissa faktiskt bevisbara
strävanden från Gyllenstiernas sida att efter Lundaförbundets avslutande
föra danskarna bakom ljuset. Utan att känna den förskräcklige
svenske historikerns föregåenden eller hans nuvarande tänkesätt har
Nielsen fogat in denne i raden av dem som utifrån »det snævert
nationale danske eller svenske Ståndpunkt» ända från 1600-talet
överfallit och som landsförrädare kalfatrat dem som arbeta för nordisk
gemenskap från Hannibal Sehlsted till C. F. Tietgen (I s. 205).
Säkerligen kommer Nielsen att även i detta inlägg, om det faller under
hans ögon, se det definitiva beviset på undertecknads trångt
nationalistiska åskådning(l). Redan detta bevisliga felgrepp i slutsatserna
har ju sitt lilla intresse! Men viktigare ur rent historisk synpunkt
är, att Nielsen överhuvud taget icke ansett sig behöva taga upp till
behandling de nyaste rönen om det centrala problem, som var
Lundaförbundets främsta stötesten, nämligen den Holstein-Gottorpska
frågan. Han säger kort och gott, att svenskarna gåvo upp den gottorpske
hertigens sak, att »en avgørende Anstødssten» därmed var avlägsnad
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
