Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Nyortodox historieskrivning om »Nordens enhet». Av Georg Landberg - Henning Nielsen: Nordens Enhed gennem Tiderne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
och att frågan överhuvud taget var helt och hållet av sekundär
betydelse (s. 243, 248). Återigen en avgörande stötesten som är lielt och
hållet sekundär! Ingenting hindrar förf. från att tre (3) sidor längre
fram lugnt konstatera att frågan icke var löst »paa en Maade, der
virkelig opløste Modsætningerne» (s. 251, 258).
Det kan icke vara skäl i att här upptaga utrymme med en större
exemplifiering av den mångfald av motsägelser, anakronismer och
andra orimligheter, som upptager en god del av band I i Nielsens
verk, det parti jag mera i detalj granskat utifrån någon kännedom
om 1500- och 1600-talens nordiska politik. Må det vara nog att
meddela, att Nielsen icke anser »nogen som helst rimelig Motivering»
(s. 153) föreligga vare sig för nordiska sjuårskriget eller
Kalmarkriget i den av samtiden angivna handelspolitiska rivaliteten i
Finnmarken eller Balticum. Däremot menar han, att ett direkt
erövrings-syfte från dansk sida förelåg 1611 och att däri kunde ligga något
rimligt, då det dock syftade till Nordens enhet. När det åter gäller
nordiska sjuårskriget (s. 137) var erövringstanken från Fredrik II
endast halvgången; »infiltreret med uvedkommende Motiver». Kriget
var »planlöst fattet, planlöst begynt, planlöst og slapt fort». »Men
vad kunde man vente sig af de to Kon ger? Frederik II, drikfældig,
opfarende, brutal, selvovervurderende, sluttelig død af Drik, Erik
XIV lunefuld, lidenskabelig, forfængelig, misstænksom, sluttelig
sindsyg.»
Med dylik historisk argumentation kommer man ungefär vart som
helst. Det är f. ö. egendomligt, att när Nielsen överhuvud taget anser
ren erövringspolitik, vare sig den kommer från Christian IV eller
Karl X Gustaf, som legitim skandinavism, han skall ha så svårt att
fatta, att en Gyllenstierna på diplomatisk väg genom att binda
Danmark vid det mäktigare Sverige i grunden arbetat på samma sak
och att sålunda hans bristande solidaritet gentemot Danmark i
förbundet 1679 ingalunda utesluter ett slags skandinavism som
personlig övertygelse och nordisk enhet som ett slutmål. Förr liksom nu
fanns det givetvis en massa »reale Forhold» (jfr Nielsen I s. 211) av
strategisk, politisk, geografisk och ekonomisk natur, som uppfordrade
till samma politik från de nordiska rikena, hur än sedan detta
samgående skulle realiseras — genom erövring, genom ett statsförbund
eller en förbundsstat, genom diplomatisk behärskning av den ena
parten eller genom mer eller mindre fri samverkan mellan likar.
Härvidlag flyta gränserna, och något sinne för relativiteter och
nyanser får man väl ändå fordra, vare sig det gäller historia eller
aktuell politik.
Typiskt för den förenkling i synpunkter, som utmärker Nielsen,
är det förhållandet, att han vid behandling av Gyllenstiernas
kretsande år 1674 om möjligheten att uppgiva Sveriges besittningar
i Tyskland för att undvika krigsutbrott, blir helt förtjust och
utropar »Væk med dem!» Sveriges »infiltration» i Balticum och
Tyskland under stormaktstiden är Nielsen en nagel i ögat såsom ett
hinder för en rent nordisk politik (I s. 178). Nielsen saknar genomgående
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
