Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2 maj 1939 - Den belgiska krisen. Av Carl-Henrik Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landets försvar — avsvurit sig sin forna antiklerikalism. Att märka
är, att socialisterna, trots att en av deras ledare före valet övergick till
kommunisterna, förlorat sina mandat ej till dessa utan till de
borgerliga partierna. Ur politisk och social synpunkt kan valet sålunda
betecknas som en de moderatas seger.
I nationalitetsfrågan är läget vanskligt att bedöma. Sant är
visserligen, att de flamländska nationalisterna (som sträva mot
Flanderns förening med Holland via en belgisk federativstat) ej vunno
mer än ett mandat — för dem, som förneka rörelsens betydelse, må
inom parentes påpekas, att de i de fyra flamländska provinserna
inneha 15 av 78 mandat. Men denna i jämförelse med 1936 blygsamma
framgångs betydelse som tecken på stagnation får ej överskattas.
Å ena sidan gjorde naturligtvis den tillfälliga utrikespolitiska
konstellationen det i hög grad farligt att hylla separatistiska ideal; en
stor del av de övriga partiernas propaganda riktades också främst
däremot. Ä andra sidan är att märka, dels att det är mycket svårt
att skilja många katolska flamländare från nationalisterna, dels att
alla de katolska och socialistiska flamländarna ytterligare skärpt sin
ståndpunkt genom att i detta val yrka på kulturell autonomi. Och
detta krav övergåvo de ej efter den 15 mars: tvärtom påpekade de
att dess förverkligande skulle i hög grad stärka flamländarnas
lojalitet mot den belgiska staten och därmed dennas motståndskraft inför
ett utländskt hot. Så till vida har nationalitetsfrågan dock förenklats
som att Martens själva valdagen frivilligt lämnade akademin, och
därmed en anledning till konflikt bortfallit. — I förbigående må
påpekas, att Heimattreue Front i Eupen och Malmédy trots verksamt
stöd från Tyskland endast lyckades bevara status quo (d. v. s. 45 %
av rösterna mot 55 % för de »probelgiska» partierna).
Slutligen gällde valet en uppryckning av regimen. Konungens brev
tolkade på denna punkt känslorna hos den mycket starka strömning
— av vilken Rex från början var en extrem yttring — som kräver
en »statsreform». För flertalet torde en dylik innebära en starkare
ställning för exekutiven och ett större mått av självbehärskning hos
parlamentet (som bör inskränka sig till sina väsentliga uppgifter:
votera budget och lagar samt utan närgånget granskande av alla
detaljer kontrollera regeringens allmänna politik) samt ett visst mått
av decentralisering m. m.; det framhålles, att en återgång till sundare
vanor och större stabilitet måste ske, om regimen ej skall råka i total
diskredit. — Det återstår att se, om det nya parlamentet kan fylla
denna ytterst viktiga uppgift.
Rent siffermässigt kan man konstatera, att läget i jämförelse med
1936 så till vida förbättrats, som att nu tvenne tvåpartikoalitioner
äga majoritet i kammaren: katoliker—socialister, vilken möjlighet
fanns även 1936 men som torde ha få chanser efter den första
Pierlotska ministärens misslyckande, samt katoliker—liberaler, som
1921—35 med ett enda, kort avbrott styrde landet. Den senare
kombinationens majoritet är emellertid mycket knapp: 106 röster mot 96. Och
det är att märka, att av dessa 106 ett ej obetydligt antal i vissa frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
