Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2 maj 1939 - Den belgiska krisen. Av Carl-Henrik Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stå socialisterna nära. Koalitionen förefaller med andra ord svag,
och det parlamentariska läget synes snarast kräva en
trepartiregering, även om förhållandena 1935—39 visa, att en sådan rymmer
många svaghetsmoment, främst motsättningar mellan konservativa
och radikala samt mellan flamländare och valloner.
Pierlot, som åter fick uppdraget att bilda ny regering, sökte
naturligtvis få till stånd en trepartikoalition, vilket också efter långvariga
och svåra förhandlingar lyckades på f. m. den 17 april. Samma
eftermiddag inlämnade regeringen sin avskedsansökan. Spaak hade
hoppats få sitt parti med sig, men partikongressen, som samlades just
den 17, avböjde med ganska stark majoritet samarbete med de
borgerliga.
Det är överhuvud taget bland de allvarligaste momenten i den
belgiska krisen, att det fördom så starka arbetarpartiet sedan några
år lider av inre motsättningar i flera plan. Vad ideologien angår,
hävda de Man och Spaak mot Vanderveldes relativt ortodoxa
socialism, med dess skarpa betonande av klasskampsmomentet och
internationalismen, vad de kalla »den nationella socialismen», som vill
ersätta klasskampen med klassamverkan i en demokratisk samling
samt starkt understryker den nationella faktorns vikt. Språkfrågan
hotar splittra partiet. Sedan några år tillbaka avteckna sig allt
klarare två block, ett mindre, flamländskt, framför allt praktiskt inriktat
och därför anhängare av medverkan i regeringen, och ett större,
vallonskt, mer principfast och känslobetonat och som synes trivas
bäst i opposition. Såväl i fråga om Burgos som nu beträffande
Pierlots ministär har partiet i huvudsak röstat valloner mot flamländare.
Slutligen kan man också tala om en ledarkris. Under de senaste åren
har partiets ledare sedan fyrtio år — Vandervelde, teoretikern och
politikern, Anseele, organisatören, och Destrée, eldsjälen och
folktribunen — gått bort. Den nya generationen — de Man, teoretikern och
ekonomen, samt Spaak, politikern — har ännu ej hunnit att i samma
grad få partiets förtroende, allra helst som deras nya, ovan antydda
doktrin ej genomsyrat de djupa lederna. En viss rivalitet föreligger
obestridligen mellan de Man och Spaak, medan Vandervelde, »le Patron»
som han kallades, var oomstridd. Mellan Vandervelde och Spaak,
bägge högt begåvade män, finnas väsentliga olikheter. Den förre
förenade fasthet i och trohet mot grundåskådningen med smidig
anpassning efter dagens skiftande möjligheter. Den senare äger
egentligen bara den sistnämnda styrkan; sin åskådning — i den mån han
äger någon — har han fått av de Man. Vandervelde hade under hela
sin politiska bana ett patos: bevarande av proletariatets och partiets
enhet; flere gånger offrade han sin personliga övertygelse för att ej
stöta bort radikalerna. Spaak har haft en rekordsnabb utveckling:
ännu vintern 1934—35 ledare för den radikala falangen inom partiet,
blev han våren 1935 konungens minister och enligt ryktet snart hans
förtrogne; under det senaste året har han upprepade gånger visat
benägenhet att av taktiska skäl söka dra det egna partiet över till
den katolska linjen (även i en för de socialistiska känslorna så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
