Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Statsåskådningen i tredje riket. Av Per Engdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Just i egenskap av författningstypologi äro den autoritära
statsvetenskapens idkare i nuvarande stund inbegripna i en intensiv
diskussion. På denna punkt framträder särskilt starkt den
vetenskapliga problematik, som trots den enhetliga utgångspunkten
skänker diskussionen färg och innehåll. Tolkningen av olika
samtida företeelser, av olika organs ställning och samspel, av
förhållandet mellan organisatoriska företeelser och motivbildande idéer
hör till det intressantaste i denna forskning.
Den nationalsocialistiska statsuppfattningen bottnar i Hitlers
ständigt upprepade tes om staten som ett medel och icke som ett
självändamål. Udden är här riktad mot den statsförgudning, som
i Hegel har sin främste förespråkare. Staten är icke något
egenvärde. Staten är ett redskap i folkets tjänst. Folket, icke staten
är utgångspunkten för all nationalsocialistisk uppfattning.
Folket är en levande organisk enhet genom tiderna, sammansvetsad
av gemensamt blod och bunden vid gemensam bygd.
Föregångsmän på detta område är den redan före kriget verksamme
Greifswaldfilosofen Johannes Rehmke och den tidigt bortgångne
Münchentänkaren Paul Krannhals. I äldre nationalsocialistisk
litteratur spelar även wienaren Othmar Spann en stor roll. Spann
ser i hela världen ett organiskt helt, i vilket de olika delarna
växa fram som bladen på ett träd. Mänskligheten förgrenar sig
i kulturkretsar, nationer, stånd och individer. Allt har emellertid
sitt ursprung och sin mening i det kollektiva. Denna åskådning,
som Spann kallat universalismen, är ytterst rotfäst i den
världsomspännande katolicismens politiska ideologi. Spann utdömes
därför av Alfred Rosenberg i hans kända verk, »Mythus des 20.
Jahrhunderts». Spanns lära om den nya ståndsstaten bekämpas
också av yngre nationalsocialistiska teoretiker, för vilka stånd,
yrken och korporationer äro utflöden ur statens och den
statsbehärskande rörelsens skaparkraft och därför icke kunna tillmätas
det egenvärde, som tillkommer dem i Spanns skriftställarskap.
Universalismen har emellertid av Krannhals omformats på ett
sätt, som gjort den fullt acceptabel för nationalsocialismen.
Krannhals ser i folket den enda levande gemenskapen. Han
skiljer starkt mellan gemenskaper och vad han kallar
intressesammanslutningar (Zweckverbände). Samhället med dess olika
organisationsformer är ett typiskt uttryck för det intressebetonade,
det ändamålsbestämda. Folket däremot har intet av människan
uppställt mål. Det finns där som något av naturen själv skapat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
