Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Kristendomen inför samhällsfrågorna. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genast må kraftigt framhållas, att den kristne minst av allt är
fritagen från ansvaret för lösningen av de mångfaldiga
samhällsfrågor, som bränna hans samtid. På samma gång som han är klart
medveten om relativiteten i allt mänskligt reformerande, är han
också lika klart medveten om något annat: han är ställd på post
i ett bestämt kultursammanhang. Där är det hans enkla
skyldighet att göra sitt bästa, i ärligt samarbete med alla uppbyggande
krafter, de må bära kristen etikett eller ej. Hans kristendom ger
honom visserligen intet svar på frågorna, men den nödgar honom
att ta dem på blodigt allvar. Det västerländska kulturarbetet
av i dag borde från kristet håll kunna hämta sina
samvetsgrannaste krafter. På denna punkt gäller det: Kristendomen kan inte
prestera något socialt handlingsprogram, men den kan skapa
människor, som kunna bli i stånd till det.
Men vidare. Kristendomens genuina sociala arbetsfält ligger
alltjämt på det personliga planet, framför allt bland de i ett eller
annat avseende nödställda. Här är kristen tjänargärning trots all
statlig och kommunal välfärdspolitik lika oumbärlig som för 1900
år sedan. Diakonien har just nu en väldig uppgift att fylla, icke
minst bland de många, för vilka till den yttre nöden kommer en
inre och djupare: själens ensamhet. Den nöden kan lindras eller
avhjälpas bara av en kärlek, som icke söker sitt.
Detta leder oss över till den allra väsentligaste punkten. Även
om den kristne just som kristen icke på något särskilt sätt ställes
inför de »sociala frågorna», så är han ofrånkomligt ställd inför
den sociala frågan. Och den lyder så: Hur skall isoleringen mellan
människor brytas? Hur skall en verklig gemenskap komma till
stånd? Eller för att ge frågan den personliga udd, som ensam
svarar mot sakläget: Hur skall jag bli min nästas nästa?
Inför denna fråga upplåta sig själens dolda djup. Jag är
självisk, bunden i mitt eget jag, »inkrökt i mig själv» — hur skall
jag bli öppen i kärlek, så att jag kan öppna Dig för samma
kärlek? All världslig psykologi säger mig, att detta är omöjligt.
Kärleken söker sitt, den är åtrå och vilja till makt. Så mycket
nödvändigare är det att vända blicken bort från det liv, som växer
ur jordens mull, och upp till det liv, som från ovan bryter sig in
i människans värld. Då vet jag, att blicken stannar vid korset.
Dess hemlighet är outgrundlig. Men ett är visst. Där och endast
där står en människa på fullaste allvar inför den sociala frågan,
och inte endast det — även inför svaret. Ty korset knyter honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
