Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Kyrkklockornas klämtning och kungörandet av överhetens bud. Av Erik Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är välbeställt enligt gällande svensk rätt har länge insetts.
Särskilt har man riktat sig mot det fortfarande flerstädes i
lagstiftningen stadgade offentliga kungörandet genom uppläsning från
predikstolen i kyrka. Detta hävdvunna kungörande stammar ju
från svunna epoker långt före vår moderna tid, då kyrkan
utgjorde samlingsplatsen för församlingens vuxna befolkning.
Kyrkomenigheten erhöll då en direkt muntlig delgivning av vad
överheten påbjöd. Allbekanta förhållanden hava ju längesedan
medfört, att allenast en bråkdel av befolkningen på detta vis nås av
kungörelserna i fråga, vilka skola uppläsas efter gudstjänsten.
Icke minst från kyrkligt håll ha önskemål framförts om
avskaffande av detta världsliga kungörande, vilket ofta kan verka
störande på det kyrkliga rummets helgd och dessutom utgör en extra
börda för prästen.
Man har därför också, såsom av värnpliktslagens bestämmelser
framgår, jämsides med det hävdvunna kyrkokungörandet från
predikstol och genom klockringning, infört modernare och effektivare
sätt för delgivning: anslag och publicering i »ortens tidningar».
Tack vare en extensiv tolkning — föranledd även av justitie- och
militieombudsmännens åtgöranden — räknas såsom ortstidning
numera de pressorgan, vilka hava allmän spridning på platsen. Att
kungörande på detta vis med nutida utveckling av pressen och
tidningsläsandet är en lämplig form för offentliga meddelanden till
allmänheten är obestridligt. Anmärkas bör dock härvidlag, att
fråga är om meddelanden med rättslig verkan enligt vad ovan
anförts — alltså icke nyhetsförmedling helt enkelt. Så mycket
viktigare är då, att de tidningar, som innehålla kungörelserna i fråga,
äro allmänt spridda och lästa.
När i lagstiftningen talas om »allmänna tidningarna» — i
motsats till ortstidning! — avses, som bekant, en alldeles särskild
publikation, vars egenskap av »allmän» uteslutande består i
införandet av legala kungörelser och annonser, nämligen Post- och
Inrikes Tidningar. Såsom allmän lektyr lämpar sig ju icke
»Postgummans» nyhetsmaterial, och dess »läsekrets» består av ett speciellt
urval av offentliga tjänstemän, advokater, ombudsmän o. s. v.
När Kungl. Maj:ts »öppna brev och påbud» om urtima riksdag
lördagen den 2 sept. på rättsligt bindande sätt delgavs svenska
folket genom publicering i Svensk författningssamling (att
uppläsas från predikstolen) samt i Post- och Inrikes Tidningar är
därför sannolikt, att flertalet av hrr riksdagsmän levde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
