Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Finland — den nordiska rättstankens förborg. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finland — den nordiska rättstankens förborg
nas föreställningsvärld. Kusternas svenska bygder bildade starka
band mellan rikets båda delar. Svenskar ocli finnar stodo och
föllo sida vid sida på Nordens, på Västerlandets gräns. De
omtvistade ödeskogarna från Ladoga till Ule träsk togos med yxa
och årder och köptes med lidande ocli blod, men när helst
gränsfejderna växte ut till krig, ryckte den västra riksdelens stridsmän
upp i linjen. Så gick det genom århundraden — med ett enda
ödesdigert undantag: det stora nordiska kriget —, tills år 1808
svenska fanor för sista gången fladdrade i Finland. Hoppet 0111
deras återkomst, länge i hemlighet närt, dog småningom bort med
den generation, som liade upplevat den sista striden.
Jag vet inte, 0111 nutidens svenskar kunna göra sig en fullt
riktig föreställning om den samhörighet, som intill 1808 knöt
Sverige och Finland samman inom ramen av det politiska begreppet
Sverige. Jag vet inte, om ni, mina åhörare, förstå, att den svenska
historien från korstågstiden till början av 1800-talet även är vår
— med de modifikationer, som geografiska omständigheter
betinga och som t. ex. göra Norrlands historia till något annat än
Skånes, Upplands till annat än Gotlands. Om Hornar och
Fle-mingar höra även Sverige till, och det göra de, så voro Sveriges
alla stormän med rikets konungar i spetsen också Finlands. Den
störste bland dem alla, Gustav II Adolf, uppdrog Finlands
nuvarande östgräns och lät i Ladogakarelens ödemarker resa den
sten, som bär inskriften:
Eikets yttersta gräns här satte Gustavus Adolphus,
svearnas kung. Med himmelens hjälp må verket bestå.
Och för intet åtnjöt icke Finland de oskattbara förmåner, som
föreningen med Sverige innebar. Tung var ofta den gemensamma
bördan, och icke sällan tyngre i Finland än i rikets huvuddel.
Ibland spändes krafterna till bristningsgränsen, någon gång
brusto de. Var stöt, som från öster riktades mot Sverige, liar det
sagts, gick genom Finlands hjärta. Flöt svenskt blod för Finland
— och det flöt ymnigt —, så flöt också finländskt blod för det
egentliga Sverige. »Rygg mot rygg vi stodo, och varifrån än
nornan kom, lion stötte på sköld.» Men mitt under prövningar och
lidanden trängde den svenska rättskulturens rötter allt djupare
ned i Finlands jord. Landet försvenskades ej i nationellt
hänseende, men dess samhällsskick, dess rättsuppfattning och dess
sociala anda blevo svenska.
507
38 — 39608. Svensk Tidskrift 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
