Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Finland — den nordiska rättstankens förborg. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tre gånger bröt Österns svallvåg fram ända till kusterna av
Bottniska viken, innan den östra riksdelen omsider rycktes lös
från moderlandet. Men så stark var den nordisk-västerländska
samhällskulturen i det förlorade landet, att den även efter
skilsmässan väckte aktning hos erövraren och likt ett skyddande
pansar höljde den övergivna riksdelens bröst. Den överlevde, trots
svåra påfrestningar, etthundratio år av ryskt herravälde och
utgick livskraftig, om också i viss mån förvirrad och förvildad, ur
de omstörtningar, vilka för föga mer än tjugu år sedan gåvo
Finland en efterlängtad och icke oförtjänt självständighet. Det var
en logisk följd av historiskt grundade förhållanden, att det
självständiga Finland upptogs i de skandinaviska staternas krets. Vart
hörde det väl, om icke dit — detta land, som grundats av Sverige
och som under mer än fyra femtedelar av sin historiska tid har
utgjort en integrerande del av det svenska riket, från år 1362 med
i allo samma rättigheter och skyldigheter som de gamla svenska
landskapen, och som slutligen vunnit sin frihet i de
nordisk-västerländska samhällsidealens namn. Finlands hela historia
genljuder i de ord Knut Posse — samme man som försvarade Stockholm
och svårt sårad segnade på Brunkeberg — i oktober 1435 skrev till
Sten Sture från det belägrade gränsfästet Viborg: »När dem lyster
nu att storma härnäst, då råde Gud allsmäktig, huru med denna
staden går. Men vi vilja göra det bästa, så länge vi förmå.»
Finland av i dag företer ett i många hänseenden nytt anlete.
Men detsamma gäller även våra dagars Sverige. Tidens hästar
ha löpt snabbt, och mycket har raserats och mycket byggts upp
under de tvenne senaste mansåldrarna. I vissa avseenden har
Finland fjärmat sig från Sverige. Det forna riksspråket intar icke
längre samma ställning som ännu för några tiotal år sedan. Den
nationella majoriteten har i växande måtto satt sin språkliga
prägel på landet. Men alltjämt är svenskan ett levande språk där
borta. Än äro vi i Finland trehundrafemtiotusen människor, som
tala svenska, som nämna oss svenskar, som älska våra fäders språk
och kulturarv, men i Finland se vårt fosterland, vars öde är vårt
och för vars räddning vi äro redo att göra vår plikt till det
yttersta. Men även om så ej vore, även om den sista svenska
stämman hade tystnat öster om vattnet, hörde Finland i viss bemärkelse
Norden till, så länge dess samhällsanda förbleve nordisk, förbleve
svensk. Vad än nationalitet och språk betyda — och deras
betydelse är oberäkneligt stor — så betyder dock andan mer. Och intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
