Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kristendomen och kriget. Av Knut B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vad därtill hör. Tidigare voro väl dessa frågor stundom berörda,
men dock inte mycket beaktade; nu ha de ofta stått i
diskussionens medelpunkt. Lagar kan man förbättra, allt efter som den
allmänna rättsuppfattningen stadgas i en ny riktning.
Blodshämnd och slaveri ha avskaffats. Skulle man inte kunna avskaffa
också kriget eller åtminstone göra det sällsyntare genom en
ordentlig rättsprocedur, stödd på en internationell överstatlig
organisation? Nationernas Förbund kom till stånd. Frid och
folkförsoning tycktes vara inom räckhåll.
Kyrkorna hade under 1800-talet mycket litet befattat sig med
den dåtida fredsrörelsen — undantag utgjorde endast några smärre
grupper, såsom t. ex. kväkarna. Men på 1900-talet åstadkom den
ekumeniska rörelsen härutinnan en avsevärd ändring.
Kristenhetens splittring, icke minst på missionsfältet, gjorde en rörelse för
kristenhetens enande nödvändig. Edinburghmötet 1910 föregick
världskriget och Nationernas Förbund. Kyrkorna fingo en egen
enhetsrörelse, som tog flera olika former. Den livligare inbördes
kontakten dem emellan kunde ej annat än stärka övertygelsen, att
den kristne måste känna sig särskilt kallad att göra en insats i
arbetet för fred och folkförsoning. Borde inte fredssaken i eminent
mening anses som en kristen sak? Nathan Söderblom gjorde med
makten av sitt geni och sin brinnande själs hänförelse appeller i
denna riktning till det kristna samvetet. Och han vann mycket
gehör: folkförsoningsarbetet är ju en direkt tillämpning av det
kristna kärleksbudet.
Men 20-talets förhoppningar bleknade på 30-talet.
Nationernas Förbund hade från början seglat med Versailles’ lik i lasten,
och dess maktlöshet blev under stormakternas intressekamp allt
mer uppenbar. Den allmänna rättsuppfattningen var under
sådana förhållanden icke villig att släppa efter på den egna statens
suveränitet till förmån för en så litet konsoliderad överstatlig
organisation. Hur går det alltså med det nya kapitlet i etiken? Kan
lojaliteten mot mänskligheten verkligen göras gällande såsom en
övergripande instans gent emot kärleken till det egna folket?
Det finns nog fredsvänner, som trots alla desillusioner hålla fast
vid sina ideal, och som än ytterligare hänvisa till, att just den
oerhörda påfrestningen och riskerna för alla parter i det nya
storkriget måste framtvinga något nytt försök till allmän
världsorganisation såsom enda alternativ till kulturens totala skövling.
Låt oss hoppas, att de få rätt. Kristna människor ha i alla fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
