Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kristendomen och kriget. Av Knut B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med alla sina avlater ha falskt förgyllt upp kriget till en grad
av »helighet», som det icke äger.
Att aktivt stödja Finland behöver ej betyda hat mot det ryska
folket. Öster om Finland går en av Europas skarpaste
kulturgränser, den medeltida gränsen mellan den romerska och den grekiska
kristendomstypen. Vi ha en gång kristnat finnarna och därmed
ställt dem på den västerländska sidan av gränsen; sedan ha vi
jämte dem ofta haft att strida vid denna gräns under de senaste
sju århundradena. Kulturdifferensen skärptes genom att Ryssland
länge levde under mongolerna och lärde av dem, och vidare genom
att vi på vår sida upplevde reformationen, varav Ryssland blev
oberört. Hos oss och finnarna blev marxismen ett inslag i den
på germansk medborgarfrihet vilande demokratien, hos ryssarna
blev den diktatur och gudlöshet. Klyftan har alltså under
tidernas gång förblivit öppen.
Men 1800-talets stora ryska författare ha gjort det för
västerlänningen mera möjligt att förstå ryssen som människa, med de
underliga motsättningarna i hans väsen, och ekumeniken har givit
oss någon kontakt med den ryska fromheten. Kanske erinrar sig
någon Dostojevskis fascinerande teckning av bröderna
Karamazov: Ivan berömmer sig av sin vetenskapliga bildning och sin
effektivitet, men han är tillika gudlös och hänsynslös. Det är han som
nu för det stora ordet. Aljoscha, den fromme, anspråkslöse,
stillsamt verksamme yngre brodern, Dostojevskis älsklingsgestalt, får
nu leva i betryck eller i landsflykt. Skall han komma tillbaka en
dag och Ryssland återtaga sin plats i den europeiska
kulturgemenskapen?
Det är fåfängt att spekulera över framtiden. Men visst är, att
den kristna tron icke ger utrymme åt hatet ens i ett rättmätigt
krig. Nutidens underliga ideologier och religionssurrogat omkläda
folket, klassen eller rasen med mer eller mindre gudomliga
attribut. Men medan miljonhärarna mobiliserats till höger och vänster,
ha de totalitära ideologiernas kredit och attraktionsförmåga
hastigt sjunkit mot nollpunkten. Vem ansluter sig numera till dem
av inre övertygelse? Klassgudar, folkgudar, rasgudar äro för små
gudar. De kunna inte göra mer än splittra och sönderriva
mänskligheten. Låt dem fortsätta med sin gärning att egga till hat,
förakt, förtryck — och det är inte svårt att räkna ut vad som blir
mänsklighetens öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
