Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kristendomen och kriget. Av Knut B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kultur — man behöver endast jämföra Finland med Ryssland för
att inse det; men man måste givetvis vara medveten om, att detta
uttryck användes i en relativ mening.
Hur mycket Västerlandets odling med alla sina mycket stora
brister dock har kristendomen att tacka för, det kan man snart
se, om man sätter sig in i hur en icke-kristen kultur är beskaffad.
Men denna vår kristna kultur har aldrig varit färdig eller
fullkomlig eller oförstörbar, den har alltid varit en strävan, en
approximation, i det att en serie av kristna inslag, starkare eller
svagare, genom generationerna ha modifierat seder, lagar,
uppfattningar och tänkesätt. Återslag ha förekommit, vinster och
förluster ha växlat, eftersom det goda och det onda alltid ligga i strid
— och du och jag alltid äro inblandade i striden, så att våra segrar
eller nederlag flytta frontlinjerna framåt eller tillbaka med
insatser som verka i trängre eller vidare kretsar.
Biskop Lehtonen yttrade sig klart i denna riktning i sitt tal i
Storkyrkan. »För ett frimodigt sinnelag», sade han, »fordras rent
samvete. I den mån en nation underordnar sina nationella ideal
under rättfärdighetens krav och de enskilda sluta att kompromissa
i sitt eget liv, i samma mån får nationen kraft.» Och hans tal
klingade ut i en varm vädjan om behovet av samvetsmänniskor,
en appell till ny gudsöverlåtelse och gudsförtröstan.
Här fanns varken självberöm å det egna folkets vägnar, ej heller
hat och bitterhet mot motståndaren. Sådan måste en kristens
hållning vara även i en krigisk konflikt. Luther kommer i sina tankar
om kriget även in på synpunkter av detta slag. Det gäller kriget
mot turkarna (»Vom Kriege wider die Türken», 1529). Turken var
en svår och farlig fiende, som drog till anfall med grymhet och
rovlystnad. Han var därtill otrogen, han var Kristi fiende och
ville under sitt herravälde icke tillåta evangelii predikan. Mot
honom måste man strida. Men vilka skola strida? Två skola strida,
säger Luther: Christianus och Carolus. De kristna skola strida
med bot och bättring och trogna förböner, att detta Guds gissel
må tagas ifrån oss. Och därtill skall kejsar Karl, den världsliga
överheten, med allas bistånd gripa till svärdet och avslå anfallet
— icke för att vinna ära och gods, icke av vrede och
hämndlystnad, icke heller för att utrota turkens tro, utan av plikt för att
avvärja det orättfärdiga angreppet. Ett heligt krig, ett korståg,
ett religionskrig vill Luther icke veta av. Han menar, att tro icke
kan utrotas med vapen, och att korstågen mot muhammedanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
