Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Katastrofens år. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ty åtföljande undertecknande av en fredsdeklaration samt
Chamberlains och Halifax’ Romresa en månad senare, icke skapa
någon varaktig trygghetskänsla ute i det förskrämda Europa.
Besöken syntes dessutom väl kunna foga sig som led i de engelska
strävandena att frigöra Mussolini från hans tyska band och i de
tyska försöken att driva en kil mellan de båda västmakterna
genom att stimulera fransk misstro mot det perfida Albion.
Händelserna kring årsskiftet och i början av 1939 syntes
ytterligare förbättra de båda axelmakternas strategiska och politiska
ställning, då avgörandet nu omsider föll i det långa och blodiga
spanska inbördeskriget. Francos länge förberedda stora offensiv
i Katalonien blev en lysande militär framgång, och den 26
januari intogs Barcelona. Det isolerade Madrids fall blev blott en
tidsfråga.
Den 20 januari kom emellertid ett stormtecken från Tyskland,
bådande en ytterligare radikalisering. Hjalmar Schacht, den sista
av de konservativa garantierna från 1933, följde i Neuraths,
Blombergs och Fritschs spår. Han entledigades från chefskapet för
riksbanken för att efterträdas av partimannen, riksekonomiminister
Funck. I sitt med stor spänning avvaktade riksdagstal tio dagar
senare nyttjade rikskanslern visserligen i allmänhet fredliga
talesätt. Men Tysklands kolonikrav framfördes i bestämda ordalag.
Likaså betonade Hitler dess solidaritet med Italien, vars
motsättning till Frankrike vid denna tid tedde sig hotande. Det
internationella läget hade sålunda knappast klarnat efter talet, och dess
allvar underströks ytterligare av Chamberlains svar.
Premierministern hävdade, att England ej kunde nöja sig med fredliga ord
utan ville se verkliga bevis på samförståndsvilja, särskilt i
rustningsfrågan. Skedde detta, skulle England vara redo att lämna
sitt bidrag till fredsverket.
Emellertid förflöto februari och början av mars utan nya
störande händelser av större vikt. I London började mer och mer den
meningen göra sig gällande, att den egentliga farozonen nu vore
lyckligt passerad tack vare Chamberlains politik, Englands
forcerade rustningar och det allt intimare engelsk-franska
samförståndet. I pressen framträdde i början av mars öppet denna
förhoppning, som även närdes av regeringens talesmän vid officiella
presskonferenser i Downing Street. Händelserna skulle
emellertid snart visa, att den byggde på en fullständigt felaktig
uppfattning av läget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
