Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herbert Hoover, för att inte tala om sådana män som LaFollette, Norris,
La Guardia och andra ledare, vilka under större delen av sin karriär
burit republikansk etikett. Så länge New Deal var populär överallt
och det skulle ha varit politiskt självmord att med hänsyn till
presidentens popularitet motsätta sig den, så länge klamrade sig dessa
gammaldags demokrater från Södern fast vid triumfvagnen och
hurrade lika högt som andra, t. o. m. högre än de flesta; just de hade
ju »transporterat» stora delar av Roosevelts lagstiftning genom
kongressen, icke minst därför att de flesta utskottsordföranden voro män
av denna typ, tillsatta enligt strikt tillämpning av
anciennitetsprincipen, vilken gynnar Sydstaterna med deras stabila demokratiska
representation. När striden kring högsta domstolen emellertid visat att
Roosevelt var lika sårbar som varje annan dödlig varelse, började de
krypa ut ur fållan. De hade aldrig varit vänner av presidentens
politik och voro nu helt redo att offentligt opponera emot honom.
Sålunda röstade under senatens sista session 38 medlemmar av hans
eget parti regelbundet för presidenten, medan 14 lika regelbundet
röstade emot honom. Vågmästare voro 21 senatorer, huvudsakligast från
majoritetspartiet, vilka ömsom röstade för och ömsom emot regimen.
Så tedde sig den politiska situationen, då jag avseglade från New
York den 19 augusti. Presidentens popularitet var i fallande,
rämnan i hans parti vidgades alltmer och chanserna till republikansk
seger vid 1940 års presidentval tycktes tämligen stora. Det bör
emellertid nämnas att republikanerna under inga omständigheter samtidigt
skulle kunna ta senaten i besittning. Senatorernas mandat räcka
nämligen sex år, och endast en tredjedel väljes vartannat år; även om
oppositionen i november skulle erövra alla mandat — något som vore
politiskt omöjligt — skulle demokraterna därför fortfarande äga
makten i överhuset till 1942 och sannolikt ännu längre.
Presidenturen och representanternas hus är en annan historia. Enligt odds
voro utsikterna för republikanerna att vinna framgång vid valet till
denna kammare större än 50 procent. Denna min uppfattning
bestyrktes icke blott vid skilda »public opinion polls», d. v. s. de bekanta
opinionsundersökningarna, utan även av personer i partiernas
högkvarter i Washington, vilka jag intervjuade kort före min avresa till
Sverige.
Under de månader, jag vistats i Stockholm, har situationen
väsentligt ändrats. En av de åtgärder, som kongressen motsatte sig under
den sista ordinarie sessionen i fjol, var presidentens förslag angående
neutralitetslagen. Då Roosevelt led sitt nederlag, varnade han för
krig inom den närmaste framtiden, varvid det skulle bli uppenbart
att hans synpunkter snarare än den motspänstiga kongressens vore
de riktiga. Till olycka för världen men till lycka för presidenten
inställde sig den sedvanliga Rooseveltska turen, och i september var han
i tillfälle att säga: »Var det inte det jag sa’?» Vid den urtima session,
som började i september, godkändes i huvudsak regeringens
neutralitetslag, och för presidentens prestige innebar detta en
utomordentlig comeback. Rapporten från »public opinion polls» anordnade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
