Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
november ge vid handen, att något mer än hälften av de röstande nu
stå bakom presidenten och att 47 % av hela landet samt icke mindre
än 83 % av hans eget parti förorda en tredje period för honom. I
vissa kretsar är man böjd för att rycka på axlarna åt de nämnda
»polls». Jag har gjort en del studier rörande dessa
opinionsundersökningar i samband med en föreläsningsserie över folkopinion och
propaganda, som jag höll vid Californiauniversitetet förra våren, och
jag är benägen att ta dem på allvar. Deras värde beror naturligtvis
på ämnets art och tidpunkten för provvalet. I regel förefalla de vara
riktiga så när som på 2 à 3 procent, till skillnad från vissa tidningars
och framför allt Literary Digest’s »polls», som för några år sedan
fingo ett dåligt anseende. Den omständigheten att 83 % av
demokraterna voro för en tredje period i november behöver visserligen icke
innebära, att en tillnärmelsevis lika hög procent skall känna på
samma sätt, när nomineringskonventet sammanträder nu i juni eller
juli. Men jag anser inte att den allmänna opinionen i Amerika
svänger så snabbt som en del folk tycks tro, utan snarare att en
omröstning, som företages nu när intet står på spel, ej har något
egentligt värde som vägledning vid ett senare datum, då andra kandidater
än Roosevelt äro på jakt efter folkets gunst och då han själv
offentligen tagit ställning till kandidatfrågan.
Att regeringens förslag till neutralitetslag gick igenom tämligen
lätt kan inte helt och hållet tolkas som en seger för Roosevelt. Inte
heller betyder det, att den ovannämnda sprickan inom det
demokratiska partiet tätats. För tillfället var inrikespolitiken icke i någon
högre grad sammanvävd med beslutet i neutralitetsfrågan. Medan
republikanerna vid avgörandet i större utsträckning än demokraterna
röstade mot presidenten, stödde ledande republikaner upphävandet
av embargot på samma sätt som ledande demokrater opponerade sig
mot presidenten. Bestämmande för utgången voro de röster från
konservativa demokrater, som tidigare motsatt sig regeringschefen och
i fortsättningen även torde fortfara därmed då det gäller
inrikesfrågor. Å andra sidan har presidentens ställning otvivelaktigt i
betydande grad stärkts genom krigsutbrottet och utgången av
neutralitetsdebatten. Om vi i motsats till Moskva hålla före att krig nu
pågår mellan Sovjetunionen och Finland, måste presidenten enligt
neutralitetslagen förutsättas komma att tillämpa
cash-and-carry-principen gentemot bägge de krigförande. Roosevelt hade aldrig
önskat att cash-and-carry-principens räddningsplanka skulle intas
i lagen, ty han har alltid förfäktat rätten att brännmärka en
angripare och hjälpa en stat, som utsättes för angrepp. Ingen i
Amerika utanför kommunistpartiet, som är lika impopulärt där som
Stalins supporters äro i Sverige, önskar att lagen skall tillämpas
mot Finland. Men likväl är lagen sådan som den är och Roosevelt
har icke velat ha den i detta skick. Följaktligen blir han ännu en
gång i tillfälle att säga: »Var det inte det jag sa’!»
Det skulle vara dåraktigt att nu inlåta sig på något slags spådom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
