Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer kunna minnas. Det är av ej ringa intresse att observera att
just den man, som 1936 gick i spetsen för att avskaffa regeln om
tvåtredjedels majoritet och som då å Roosevelts vägnar organiserade de
unga demokraterna, nu är en av dem, som inom partiet ivrigast
opponerar sig mot presidenten, nämligen senator Bennett Clark från
Missouri. Senator Clarks fader, som var vår siste store talman i
representanternas hus så länge talmännen ännu ägde sin stora makt
där, förlorade både nomineringen och presidenturen 1912 till följd
av tvåtredjedelsklausulen, och det var endast i sin ordning att
sonen på det sista konventet kunde genomdriva dess avskaffande.
Tvivelsutan skulle han dock nu liksom många andra konservativa
demokrater föredra den gamla regeln, ty denna skulle göra det mycket
lättare att hindra presidentens förnyade återval.
Om den gamla tvåtredjedelsregelns avskaffande alltså torde göra
det mycket lättare för presidenten att åter nomineras, har emellertid
den sista kongressen lagt ett svårt hinder i hans väg, nämligen den
i juli antagna s. k. Hatch-billen. Senator Hatch från New Mexico,
en av de skickligaste lagstiftarna i Washington, hade upprörts över
den politiska prostitutionen inom unionsförvaltningens maskineri.
Förvaltningen har sålunda ibland utnyttjats för rent politiska
ändamål, t. ex. genom att pengar till partiet avkrävts hjälpmottagare eller
hjälpta arbetslösa. Senatorn hade icke förmått uppbringa stort stöd
för sina förslag att göra ett slut på den fördärvliga trafiken förrän
under den senaste kongressessionen, då plötsligt en kombination av
konservativa demokrater och hela det republikanska partiet
genomförde en i och för sig mycket tänjbar lagstiftning »till förebyggande av
fördärvbringande politisk verksamhet». Trots att lagförslaget ivrigt
motarbetades av regimen, vågade presidenten icke inlägga sitt veto
och lagen har nu trätt i kraft. Den förbjuder tvång, hot eller
inblandning i val av unionstjänstemän, löften om lön eller tjänster
såsom erkänsla för politiskt arbete, framställandet av penningkrav
gentemot hjälptagare eller hjälpta arbetslösa, publicerandet av
förteckningar över personer, som mottagit hjälp, o. s. v. Ett kapitel i
lagen förbjuder politisk verksamhet eller politiskt ingripande från
vissa ämbetsmän, underställda regeringen. I själva verket
utsträcker denna lag till tusentals unionstjänstemän, för vilka de bekanta
civil-service-lagarna dessförinnan icke gällt, det förbud mot aktiv
politisk verksamhet, som är stadgat för civil-service-ämbetsmännen.
Allt detta är till tankegången utmärkt och torde bli i praktiken
betydelsefullt, ja, reformen borde för länge sedan ha kommit till stånd.
Att en lagstiftning nu föreligger bör emellertid i hög grad
tillskrivas omständigheter helt skilda från den plötsligt påkomna starka
moraliska ambitionen hos flertalet av de kongressmän, som
samverkade för att genomdriva den. Våra stora partiers konvent pläga
genom en i sämre mening oförgätlig tradition till icke ringa grad vara
församlingar för fungerande eller förutvarande ämbets- och
tjänstemän, som fylla partiorganisationernas djupa led. Postmästare,
federala »marshals», skatteuppbördsmän, distriktsåklagare och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
