Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlas vart fjärde år för att utse den man, vars val till president skall
tillförsäkra dem fortsatta anställningar eller, om deras parti står
utanför makten, återuppföra dem på den statliga avlöningslistan.
Av medlemmarna på ett partikonvent består mellan en tredjedel och
hälften vanligen av män och kvinnor, som på något sätt återfinnas
i det allmännas avlöningslängder. Det är i detta hänseende ingen
skillnad mellan republikaner och demokrater, mellan New-Dealare
och gammaldags konservativa. Ett av skälen, varför Roosevelts
närmaste anhängare varit så säkra på att presidenten skulle kunna
nomineras för en tredje period, var deras tro att nästa demokratiska
konvent skulle bli alla andra likt. Presidenten är fortfarande
otvivelaktigt partiets mest tilldragande offentliga personlighet. Till stor
missräkning för alla »job-holders» har emellertid Hatch-billen nu
kommit, vilken förbjuder dem att röra ett finger vid nomineringen
och valet. Detta och inte bara ett djupt intresse för »clean
government» låg bakom avsikterna hos flertalet av dem, som genomförde
ifrågavarande lagstiftning. Från tillförlitligt håll har det berättats,
att vicepresident Garner, ledaren för de konservativa demokrater
som motsätta sig presidentens återval, mer än andra bakom
kulisserna inspirerade denna attack mot presidenten.
Vare härmed hur som helst: en sådan dubbelsidig fälla för
regeringschefen har knappast tidigare utlagts i amerikansk politik. Om
han inlagt sitt veto mot billen, skulle detta ha tolkats som ett
erkännande av det förtröstansfulla beroende, vari han stod till den
stora skaran av tjänstemän. Om han däremot underskreve lagen,
skulle hans chanser att kontrollera 1940 års konvent allvarligt
minskas. Roosevelt vågade emellertid inte beträda den förra vägen.
Trots det nya hindret är jag dock benägen att tro, att presidenten
kan nomineras, om han så vill. Hur effektiv en reformlagstiftning
av denna typ än må synas på papperet, kan den kringgås, ifall
viljan därtill finnes. Om en regeringsboss icke kan skicka en politisk
postmästare till konventet, torde han kunna sända någon, som gör
vad postmästaren intalar denne att göra. Ty de små vägglössen ha
alltid stora vägglöss, som hoppa på dem och bita dem, och de stora
vägglössen ha ännu större vägglöss o. s. v. i det oändliga — för att
citera ett amerikanskt ordstäv. Det skall i vart fall vara hälsosamt
att få se konventdelegationer sammansatta av medborgare, som icke
äro direkt avlönade från Washington eller eftersträva tjänster
därifrån. Men många av New Deals politiska experter äro icke
övertygade om att resultatet av ett sådant konvent skall mycket skilja
sig från ett konvent, vars beslut dikterades av delegater från av
Washington beroende stater.
Om presidenten i alla fall kandiderar och då sannolikt nomineras,
komma utsikterna för hans återval att som tidigare sagts hänga på
den utrikespolitiska och den ekonomiska utvecklingen. Faller
Roosevelt däremot igenom vid nomineringen, få demokraterna en svår
stund, när de skola utse sin presidentkandidat. Situationen är för
partiet ungefär densamma nu som för tjugo år sedan. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
