Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltjämt den mest insiktsfulle bland amerikanska politiker. Hans
anseende har växt sedan han lämnat Vita huset vid depressionens
djupaste vågdal våren 1933, och han är nu en »äldre statsman» med ett
stort och troget anhang. Expresidenten är mycket eftersökt för
offentliga tillställningar, och hans uttalanden under de sista fem åren ha
burits av en anmärkningsvärd strävan att sakligt upplysa och råda
landet om den rätta politiska kursen. Ingen har bättre än han
fastslagit de fundamentala olikheterna mellan vad man kanske skulle
kunna kalla äkta liberalism i statsstyrelsen i motsättning till den
autoritära utveckling, som är så utbredd och högmodern uti världen
i våra dagar. Men ändock kan han knappast tänkas försöka en
politisk comeback. Det är en av olyckorna i det amerikanska
partisystemet, att sådana män som Hoover och hans mycket duglige
motståndare vid 1928 års presidentval Al Smith icke kunna finna någon
roll på vår aktiva politiska scen. Vilket deras politiska öde än skulle
ha blivit, äro de alltför kunniga och alltför skickliga för att förbli
blott privatmänniskor. Detsamma gäller även om Franklin D.
Roosevelt ifall han i början av 1941 drar sig tillbaka.
Som ett slags sammanfattning vill jag göra en slutlig iakttagelse.
För femtio år sedan publicerade James Bryce, den berömdaste av
de utländska skriftställare, som skildrat författningslivet i Förenta
Staterna, sitt monumentala arbete American Commonwealth[1], vilket
man ännu i dag kan läsa med god behållning. I denna volym har
han ett kapitel, betitlat: »Varför väljas icke stora män till
presidenter?» — ett kapitel som alltjämt citeras både hemma och i
utlandet för att bevisa tesen. Av framställningen här ovan kan det
synas, som om samma anmärkning troligtvis även skulle kunna riktas
mot de flesta om inte alla av de nu aktuella kandidatnamnen.
Alltför ofta utöva dessutom mycket triviala faktorer inflytande på
valet av kandidater och presidenter. Men om vi i dag se oss runt om i
Europa och världen, kan inte samma anmärkning framställas i de
flesta länder? Hur många av nu ledande personer äro verkligen
betydande män? Hur ofta har inte bara tillfälligheten möjliggjort
deras politiska karriär! Vad som ofta förbises och vad jag här vill
säga är att presidenter och presidentkandidater i Förenta Staterna
under de sista femtio åren inte i något avseende i allmänhet varit
»dark horses»; inte heller ha de varit personer utan erfarenheter,
innan de nått vårt högsta ämbete eller blivit påtänkta för detta.
President Franklin D. Roosevelt hade varit guvernör i landets
största stat, medlem av dess lagstiftande församling och biträdande
sjöminister i unionen. Herbert Hoover hade tjänat åtta år i kabinettet
och innehade under världskriget den synnerligen viktiga posten som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
