Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svensk prosadiktning 1939. Av Elof Ehnmark - Ivar Lo-Johansson: Bara en mor - Irja Browallius: Två slår den tredje - Sally Salminen: Den långa våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkert gestaltad, utan all sentimentalitet men med en inlevelse, som
gör henne sann. Lo-Johansson är en epiker med gott handlag. Han
förmår samla detaljerna till en helhet och skänka framställningen
en rytm, som går helt i takt med det livsförlopp, som skildras. Det
är något av gammaldags säker hantverksskicklighet i hans förmåga
att med sten fogad till sten bygga upp sin roman till ett fast och
hållbart verk.
Det jordbrukande svenska folket har även i övrigt sin givna plats
inom årets prosadiktning. Irja Browallius fortsätter sina
skildringar från närkisk bygd i romanen Två slår den tredje. Liksom
i de båda föregående romanerna från samma trakt berättar hon om
tragiska brott och dystra människoöden; fortsätter det på samma
sätt, kan man snart börja tycka, att den bondesocken hon ständigt
återvänder till, förefaller slagen av någon mystisk förbannelse.
Också Irja Browallius känner sin bygd i grunden, men hon hör inte
till de omsorgsfullt miljöbeskrivande bondeskildrarna i 90-talets
efterföljd. Hennes intresse är i första hand psykologiskt och sin
förtrogenhet med miljön utnyttjar hon främst som förklaring till de olika
personernas väsensart och livsinställning: de äro produkter av dess
atmosfär och anda. »Två slår den tredje» är en psykologisk
brottmålsroman, vars intrig varierar triangeldramats ofta utnyttjade
litterära uppslag. Som kriminalskildring lider romanen av ett
alltför påpassligt händelsernas spel och en del arrangerade upptäckter.
Men huvudvikten är lagd på det inre skeendet; rättskipning och
straffmätning höra snarare ödesdramat än brottmålsromanen till.
Ehuru förf. på ett lättvindigt sätt tappar bort den sektreligiositet,
varmed hon från början utrustat huvudpersonen, den viljestarka
Helena, är denna person skildrad med pregnans och tydlighet, och
hennes utveckling är ett nytt exempel på Irja Browallius förmåga att
låta arv och miljö skänka belysning åt en karaktär.
Ljusare till kynnet men också grundare i strukturen är Sally
Salminens Den långa våren. Man märker, att författarinnan till
årtiondets största boksuccé känt ansvaret tungt, när hon arbetat
på den för hennes anseende så betydelsefulla romanen numro två.
Hon har vidgat området för handlingen, vilken nu rör sig över olika
sociala skikt, och har med stor grundlighet fogat in i berättelsen
hela sin kunskap om åländskt liv i helg och söcken. Men
noggrannheten och detaljrikedomen ha förtagit en del av den friskhet, som
utmärkte »Katrina». Det dröjer också, innan berättarlusten får luft
under vingarna och handlingen spännkraft och fart.
Huvudpersonen är den bortkelade yngsta dottern Mariana i ett småbrukarhem,
vilken utvecklas till en överkänslig, frigid sensitiva. Först när hon
får klart för sig, hur mycket människor kunna offra för varandra
och vad den verkliga kärleken förmår, kommer hon tillrätta med
sig själv. »Den långa våren» är närmast en bygdeskildring i den
gamla beprövade stilen från Almquists dar, och om inte annat, så
kan den demonstrera, att den slitstarka varan alltjämt är användbar.
Men porträttet av Mariana visar därjämte, att Sally Salminen sökt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
