Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svensk prosadiktning 1939. Av Elof Ehnmark - Eva Berg: Lockrop om våren - Hans Botwid: Wennbergshöjd - Anna Björkman: Åsen - Josef Kjellgren: Smaragden - Waldemar Hammenhög: Löpande band
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konflikten uppstår, då Molly börjar genomskåda faderns rätta
väsen, och den når sin kulmen och avslutning, när en sol- och vårman
av tämligen ordinärt slag infinner sig. Eva Berg har velat ge
den psykologiska förklaringen till den sorts psykiska förträngning,
som torde vara en förutsättning för att sol- och vårbranschen kan
florera, och hon har också åstadkommit betydande människostudier,
både i fråga om Elisabet med hennes patetiska idealitet, hemligt
avundsamma skräck för det sexuella och behov av moderlighet, och
om Molly med hennes otillfredsställda lyckohunger och hjälplösa
kapitulation.
Också Hans Botwids lilla kollektivroman Wennbergshöjd rör
sig på det inre planet. En handfull människor, var och en med sin
sak att skämmas för innerst inne och sitt sätt att skyla över den
och hävda sig, få sina perspektiv förändrade genom några annars
icke uppseendeväckande händelser. Allt är mycket diskret och
lågmält berättat, enkelt och vardagligt men med sträng inre konsekvens
och ett lyhört sinne för de små skiftningarna och de dolda
drivkrafterna under själslivets ytlager.
Närmast till den grupp, som behandlar generationsväxlingen och
dithörande sociala problem, skulle man kunna räkna Anna
Björkmans roman Åsen. Den rör sig kring temat herrgårdslivets
förfall i kamp mot den praktiska och kallt sakliga nya tiden. Men trots
sin ambition och sympatiska rätlinjighet verkar författarinnan inte
riktigt initierad, inte benägen till mer ingående analyser. Vad man
minns bäst är i stället ett verkligt sakkunnigt porträtt av en
folkskollärarinna, en studie av en yrkeskvinna i hennes värv och
förhållande till omgivningen, vilken har en mycket mer personlig och
levande färg över sig än allt det andra i boken.
Yrkesromanen företrädes i övrigt främst av Josef Kjellgren,
som i »Smaragden» med det självupplevdas auktoritet berättar om
livet ombord på en svensk lastångare i trampfart. Kollektivet av
sjöfolk i skilda sysslor betonas starkare än individerna, ehuru ett
par kraftigt och säkert skurna profiler ge liv och färg åt gruppen.
Vardagsarbetet i pannrum och på däck, i skans och hamn skildras
på ett sätt, som gör själva sjölivets enahanda medryckande, som
griper och intresserar, därför att man instinktivt känner, att detta är
sanning, den verklighet, som återstår, när den falska sjöromantiken
sopas undan. Konstnärligt sett kulminerar boken i den avslutande
skildringen av ett skeppsbrott, säkert det fullödigaste som Kjellgren
rent skildringsmässigt åstadkommit. Romanen är samtidigt ett
inlägg i debatten om sjöfolkets arbetsförhållanden, ett sakligt och
välbehövligt inlägg, trots att förhållandena blivit andra efter det stora
krigets utbrott.
I jämförelse med »Smaragden» men även oberoende av alla
jämförelser är Waldemar Hammenhögs Löpande band en
mycket medelmåttig produkt. Hammenhög visade sig från början som
en verklig kännare av stockholmskt hantverkar- och småborgarliv.
I sin fortsatta produktion har han tydligen känt behovet allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
