Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 januari 1940 - Giuseppe Motta. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre tid än Motta. Men det var längre tillbaka i tiden och innan
de nu gällande, låt vara icke tvingande, bestämmelserna om pension
införts. Sannolikt kommer det att dröja innan någon i framtiden
kan överträffa Mottas regeringsår. Förbundsrådets till tjänsteåren
nu äldste medlem, den fransktalande trafikministern Pilet-Golaz
(designerad som den nye utrikesministern), tillträdde sålunda sin
tjänst först den 1 januari 1929. Själv gjorde Motta ett slags ideologi
av personstabiliteten i Schweiz, men det vore att inge oriktiga
föreställningar, om Mottas många år finge anses som typiska.
Att Motta för en månad sedan för nionde gången återvaldes av
parlamentet hade framför allt sin grund i den sällsynta makt och
charm, som hans personlighet utstrålade. Han var en symbol för
»sensus helveticus», för federalismens idé, för enheten i landets
språkliga och konfessionella splittring. Med osviklig energi och
kompromissförmåga verkade han för sammanhållning, utjämning och
tolerans. Vältaligare än andra förfäktade han alltifrån begynnelsen
till ändan av sitt politiska liv 1800-talets humanitetsideal, och även
i den schweiziska demokratiens väsen inlade han den »humanitas»,
som han ständigt predikade; som folkförbundspolitiker ville han ofta
överflytta det 600-åriga edsförbundets dyrköpta historiska lärdomar
på Wilsons överstatliga skapelse. Även som katolsk-konservativ
partipolitiker var Motta fredsstiftare, icke minst i hemkantonen, där
Vetterligeväret tidigare varit ett alltför ofta anlitat argument i
striden mellan höger och vänster. Som katolik företrädde Motta den
fattigaste och väl också den förnöjsammaste delen av befolkningen
i Schweiz, och hans politiska trosbekännelse med sin blida
antikapitalism, moderna »mondism» och gammaldags auktoritetslära var
nästan ordagrant hämtad ur de påvliga encyklikorna 1891 och 1931. Han
var andligen befryndad med Brüning, Seipel, Dollfuss och andra,
som velat i praktisk politisk handling omsätta katolicismens
världsliga idéer. Han har med oavbruten framgång fullföljt verket att
försona landets protestanter och katoliker efter 1840-talets inbördeskrig
och 1870-talets kulturkamp genom att söka återskänka katolikerna
den gamla pariteten från tiden före Napoleon; kronan på verket var
återinförandet 1920 av nuntiaturen i Bern med dess icke oavsiktliga
följdverkan: de tysktalande katolikernas för positivt beslut
oundgängliga uppslutning vid de fransk- och italiensktalande
schweizarnas sida i folkomröstningen om Schweiz’ inträde i folkförbundet.
Motta var säkerligen sitt lands förnämligaste politiske talare. När
man läser hans tal, utgivna i tvenne band 1931 och 1936 under titeln
»Testimonia temporum», göra de måhända inte — såsom oftast när
det gäller tribunens stora män — samma mäktiga och bedövande
intryck som när man hört dem eller sett den flammande latinaren i
talarstolen. Men få av samtidens mera kända politiker torde så
suveränt ha behärskat talandets konst som denne schweizare. Icke minst
anmärkningsvärd var Mottas språkskicklighet, ovanlig t. o. m. i
Schweiz. Trots att italienska var hans modersmål talade han i
parlamentet alltid franska, och ingen fransktalande kunde överbjuda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
