Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940 / 83 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 januari 1940 - Giuseppe Motta. Av Elis Håstad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom i oratoriska effekter på detta språk. Mera sällan men även
mästerligt talade han tyska — alltid vid föredrag i tyska Schweiz — och
det sades om honom, att han i religiösa frågor t. o. m. föredrog
tyskan, det språk som hans universitetslärare talat. Hans retorik hade
ofta advokatens etsande skärpa men var särskilt på hans äldre dar
icke fritt från ett rutinmässigt blomsterspråk, där citat från de stora
romarna eller teologiska tänkare oftast insprängdes. Icke heller
saknade de en personlig självmedvetenhet, som ibland kunde bli
huvudsak i stället för bisak.

En numera sällsynt familjebild. Motta och hans hustru i kretsen av sin stora barnskara på silverbröllopsdagen 1924. (En av döttrarna har f. ö. genomgått utbildning till sjukgymnast i Stockholm.)

Det som gjorde Motta till en fängslande politiker av stort format
var föreningen hos honom av juridisk exakticitet och idealistiskt
patos. Hans katolska tro var inte en tom bekännelse — ständigt
återkom han i sina tal till satsen »stat crux dum volvitur orbis», och
hans gravskrift över systern-abbedissan var en kristligt-litterär
rangprestation. Han optimistiska idealism hade denna starka religiösa
grund. När man på senare år såg honom, med livligheten i rörelserna
och harmonien i de spelande ögonen, tänkte man osökt på Nathan
Söderblom. Med sitt lyriska temperament, sin improvisationskonst
och sin generösa mänsklighet företrädde Motta Söderblomstypen
kanske i högre grad än någon annan på våra breddgrader bekant
politiker. Trots att mannen i åtta långa år sattes att prosaiskt syssla
med Schweiz’ av världskriget svårt derangerade finanser var hans
egentliga kallelse etikerns och profetens; därför blev han heller aldrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>