Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Mellan två krig. Av Karl Wistrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en häftig utlösning och kanske i grunden avgörande för den
fortsatta utvecklingen var den år 1923 inträffade sex månaders långa
järnbrukskonflikten, en hård och seg kamp, vars intensitet vore
oförklarlig utan kännedom om de närmast föregående årens
ständiga oro. Den resulterade i huvudsak i status quo i fråga om
löner och arbetsvillkor, men gav åt båda parterna en hälsosam
känsla av ömsesidig respekt, som visade sig fruktbärande för
framtiden. Vid järnbruken har därefter ingen strejkrörelse av
betydelse förekommit; denna industri var som på så många andra
områden en föregångare.
Vägen till en allmännare och fredligare reglering av
arbetsförhållandena var emellertid ännu lång; strejk och lockout,
strejkhot och lockouthot var den vanliga formen för parternas
sammanlevnad på arbetsmarknaden: 1925 ägde en stor allmän
arbetskonflikt rum, som omfattade så gott som hela den svenska
industrin utom järnbruken; 1928 kännetecknades av en storkonflikt
inom cellulosaindustrin och en åtta månader lång under
kommunistisk påverkan iscensatt, delvis med ryska pengar finansierad
allmän konflikt inom gruvindustrin. Den sista arbetsstriden av
mera stora mått kan väl den stora byggnadskonflikten åren
1933—34 sägas hava varit. Inom byggnadsfacken har den gamla
fackföreningsinställningen levat kvar längre än på andra håll.
Under tiden och i växande känsla av meningslösheten i denna
eviga stridsberedskap på arbetsmarknaden har långsamt men
säkert en annan mentalitet vuxit fram. Det är icke svårt att
konstatera, när den först på ett mera påtagligt sätt gav sig till
känna för offentligheten. Det skedde genom den stora
samförståndskonferensen 1928 mellan arbetsgivare och arbetare, till
vilken den dåvarande socialministern i den nybildade
högerministären Sven Lübeck tog initiativet under intryck av årets
genomlidna konflikter. Som så många andra uppslag stod det på ofri
grund med förebild i den engelska s. k. mondkonferensen;
omplanteringen på svensk jord mottogs på många håll med en viss
skepsis, som bland annat tog sig uttryck i Svensk Tidskrifts
behandling av ärendet. Någon omedelbart påtaglig verkan fick den
ej; den samarbetsnämnd, som tillsattes, sprängdes efter
Ådalsoroligheterna, men ändock är det befogat att erkänna densamma
som vattendelaren emellan två strömningar i den svenska
arbetarklassens inställning. Den fångade en stämning, som var i
vardande om ännu ej fullt mogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
