Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Staternas decentralisering. Av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfarenheter ha inpräntat, att tsarismens expansionspolitik konsekvent
fullföljes av sovjetrysk imperialism.
Som ersättare för politiska idéer, för samhällssystem i egentlig
mening, är dock denna utrikespolitiska kontinuitet icke mycket
att bygga på. Den framhåller ju endast staternas heliga egoism,
som med givna geografiska, ekonomiska och strategiska premisser
söker sig fram efter det minsta motståndets princip. Man har då
trott sig finna något mera väsentligt i rasen. Rasmedvetandet
skulle rent av i vårt århundrade träda i stället för 1800-talets
politiska ideologi. Men man behöver endast hänvisa till
rasblandningen inom en mängd stater, till nuvarande allianser mellan
nationer av helt olika ras och till nuvarande krig mellan
rasbefryndade folk för att visa, att rasen som kärna i ett politiskt
system icke har mycket verklighetsunderlag och icke heller stora
framtidsutsikter.
Vi befinna oss sålunda i ett de politiska idéernas vacuum. Detta
har nu blivit uppenbart för alla, men det anades redan vid det
första världskrigets avslutning. Versaillesfredens diktat med dess
fullständiga brist på anknytning till den ideologi, som utformats
i Wilsons 14 punkter, sökte man balansera med instiftandet av
ett folkförbund — eller rättare ett staternas förbund — som skulle
giva uttryck åt principer, vilka våldförts i fredsstatuterna.
Men i sin konstruktion och sin tillämpning blev detta
»folkförbund» — liksom den heliga alliansen hundra år tidigare och
samarbetet mellan segrarmakterna under 1920-talet — en statisk
företeelse. Det kom att slå vakt kring döda paragrafer i en snabbt
föränderlig värld, som mer än något krävde anpassning till
sociala och ekonomiska — men framför allt psykologiska —
realiteter. Den »integrala fred», som man arbetade för, var intet
annat än status quo. Varje revisionskrav betraktades som ett hot
mot traktaternas helgd, som ett försök att kullkasta den gällande
folkrättsliga ordningen, och varje politisk förändring kom att te
sig som ett brott mot den »naturliga ordning», som en gång för
alla stadfästs och ratificerats år 1919.
När vägen på detta sätt obönhörligt stängts för politisk
evolution var revolutionen — de krigiska eruptionerna — en
ofrånkomlig följd. Varje misslyckat medlings- eller sanktionsförsök banade
väg för nya konflikter. Under de senaste åren har Nationernas
Förbund så snabbt förlorat i prestige, att icke en gång dess
varmaste vänner vågat föreslå modifikationer, som skulle göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
