Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Staternas decentralisering. Av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbundet till en mera livsduglig organism. Men under det första
årtiondet av sin tillvaro saknades det icke positiva förslag, vilka
togo sikte på en effektivare överstatlig rättsordning. Vi skola här
stanna inför tre olika slag av idéer, vilka söka närma
förbundsinstitutionen till den politiska verkligheten.
För det första har man föreslagit, att förbundets domslut skulle
stödjas av en internationell väpnad styrka, en förbundsarmé, som
med sin blotta tillvaro skulle kunna framtvinga underkastelse av en
såsom angripare utpekad stat. Frånsett det faktum, att en sådan
vapenmakt måste vara av stor betydenhet för att tjäna sitt
ändamål och att därmed sammanhängande frågor te sig ytterligt svåra
att realisera, kan man fastslå, att en sådan lösning endast stödjer
sig på maktfaktorerna och bäst låter sig inpassas i det statiska
förbundssystem, som nu gjort bankrutt. En förbundsarmé skulle
icke hindra kapprustning — den skulle troligen liksom
sanktionspolitiken befordra densamma — och den kunde sålunda icke
hindra den circulus vitiosus, som kapprustningen innebär, och som
hittills utan undantag snabbt fört till allt mera omfattande och
allt mer destruktiva krig. De Valera — som vid sidan av Portugals
Salazar får anses vara den på en gång mest helgjutna och mest
utmejslade politiska personligheten i vår tids Europa — har år
1932 som ordförande i Nationernas Förbunds råd yttrat, att »utan
progressiv avrustning torde folkförbundets dagar vara räknade».
Det var få, som på den tiden anade, huru mycket klarsyn, som
låg i dessa ord.
För det andra har man sökt analogier mellan förbundets
förhållande till medlemsstaterna och nu befintlig ordning inom
imperier och statssystem. Det är framför allt det brittiska imperiet,
som härvid tagits till utgångspunkt, och det är ju ett faktum, att
Smuts — politikern-generalen-filosofen från den Sydafrikanska
Unionen — jämte Wilson stod som den främste förslagsställaren
vid de under 1917 och 1918 pågående förarbetena till
förbundspakten. Medan Wilson i sitt statsrättsliga tänkande valde den
amerikanska unionen som prototyp, ser Smuts i det brittiska
imperiets plastiska anpassning till skilda styrelseformer och lokala
behov den modell, som borde efterbildas. I »Holism and evolution»
(1926) har han på ett intresseväckande sätt utvecklat dessa idéer.
Men en närmare granskning av dessa tankelinjer med hänsyn
till det nuvarande politiska läget ger ej anledning till stora
förhoppningar. En utveckling i denna riktning innebär i själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
