Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Nordens ansvar. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de senaste månadernas Finlandshjälp? Säkert hos några, men
knappast hos flertalet bland dem, som offrat tid och pengar för
Finlands sak. Motiven ha helt naturligt varit blandade. För
många var det fråga om föga mer än en uppjagad
känslostämning; de flesta räknade medvetet eller omedvetet med den
omständigheten, att hjälp åt Finlands kämpande folk betydde ökade
möjligheter för oss själva att undslippa förödelsen. Nu, när ett nytt
kapitel i Nordens historia börjat skrivas, prövas hållfastheten i
den nordiska solidariteten.
I dessa dagar stå vi med ansiktet vänt mot söder och väster.
Men detta får icke betyda, att vi tappa det folk ur sikte, som dock
hittills fått bära de tyngsta bördorna. De söndersprängda
städernas återuppbyggande och landets reorganisation inom de nya
gränserna är alltjämt en svensk angelägenhet lika väl som en
finsk. Hur solidariteten med våra västra grannar bör ta sig
uttryck, därom är det i dagens förvirrade läge icke möjligt att ha
någon mening. Det är naturligt, om vi i detta ögonblick närmast
äro upptagna av att se om vårt eget hus. Men tanken på Norden
som en obrytbar enhet måste hållas levande. Och det tillkommer
oss att med denna tanke som ögonmärke sörja för inre och yttre
beredskap. Detta är den just nu aktuella innebörden i talet om
nordiskt ansvar.
Skola vi drista oss att sikta ännu längre? Ha vi inte också ett
ansvar för Europa och världen? Har inte rent av tanken på ett
till enhet sammansvetsat Norden för många ibland oss haft ett av
sina djupaste motiv i tron på våra folks uppgift i världen —
kanske inte i dag, men i morgon. Denna del av Nordens ansvar
påvilar nu Sverige och Finland, men i tanken måste vi ta med oss
även den fångne och den överrumplade men nu för livet kämpande
brodern. Så må vi, mitt under dagens vånda och ovisshet, låta
blicken gå mot den morgondag, som dock måste komma en gång.
Är det inte, trots allt, alltjämt en uppgift för Nordens folk att
sätta in sin kraft för en fred, där folkförsoning i förtroendets och
rättfärdighetens tecken kan bli verklighet?
Jag hör tusen invändningar. Den tyngst vägande pekar på vår
svaghet. Är det inte en alltför blåögd barnslighet att mena, att
vi, som varje dag frukta för att bli en lekboll i de storas händer,
skulle kunna ha något att säga till om, när slutuppgörelsen skall
äga rum? Ja, jag vet. En överskattning av våra resurser i detta
avseende är minst av allt på sin plats. Någon större risk att lockas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
