Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Nordens ansvar. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en sådan överskattning torde väl inte heller nu föreligga. Två
ting må emellertid hållas fast. Det ena är detta: Om vi lyckas
överleva dagens strider, kunna vi i morgon stå starkare, mera
samlade och målmedvetna än någonsin. Det andra är än viktigare:
Våra möjligheter att gå i land med den väldiga framtidsuppgift,
som jag här antytt, äro i sista hand icke beroende av utvärtes
maktresurser. De vila på vår tveklösa underkastelse under den
andliga stormakt, som är stark nog att ta också svaga mänskliga
redskap i sin tjänst.
I mina öron ringer ännu ett ord av den finländske biskop, som
på aftonen den 30 november 1939 talade i Stockholms Storkyrka.
»Till sist finns det blott en stormakt, Rättfärdigheten.» Vi som
lyssnade frågade oss kanske i tyst tvivel: Är detta sant? Tiden
gick, och frågan borrade sig allt djupare in i själen: Är det sant,
att Rättfärdigheten måste segra till slut? Den 13 mars tycktes ge
svaret, den 9 april bekräftelsen: Nej, det var alltså inte sant.
Orättfärdigheten är mycket starkare än rättfärdigheten, jämnt så
mycket starkare, som den har fler soldater, kanoner och bombplan
till sitt förfogande. Ja, det kan se så ut. Det har sett ut så förr,
mest den gången, då den Rättfärdige spikades fast vid ett kors.
Och likväl är det en synvilla. Inga bestående segrar vinnas av
orättfärdigheten; inga statssystem kunna i längden byggas på dess
grundval. Endast Rättfärdigheten blir beståndande.
Och nu tränger sig den frågan fram: Är det verkligen en
orimlighet att tänka, att Nordens folk skulle kunna bli till ett
Rättfärdighetens ridderskap, som kämpar dess kamp till seger i en
vrång och därför sönderfallande värld? Yttre förutsättningar
saknas icke. Vi tillhöra en folkgrupp, som endast den svarta
illviljan kan pådyvla erövraruppsåt. Frihetsarvet hör till våra
dyrbaraste egendomar, som vi till varje pris vilja värja. Rättskänslan
har alltid varit stark i Norden, ofta visserligen karikerad till
rättshaveri. Den sociala utjämningsprocessen har hos oss kommit
längre än annorstädes. Vår andliga odling har, trots allt, bevarat
mer av det kristna arvet än de flesta andra länder; åtminstone så
mycket dröjer kvar av den kristna anden, att en appell till
mänsklighet, humanitet, sällan förklingar utan resonans i folksjälen.
Det finns alltså en viss realitet bakom de nordiska folkens
nationella symbol, den korsmärkta fanan. Och det är frestande att låta
den nuvarande mörkläggningen genombrytas av en strålande
framtidssyn: ett pånyttfött Norden, som i tro på sin gudgivna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
