Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - 1918 Och 1940. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss i ett ohållbart läge. Hade Sverige den 1 december 1939 varit
militärt och ekonomiskt fullt rustat, skulle de största hindren för
svensk intervention sannolikt ha bortfallit. Även riskerna för
vårt indragande i stormaktskriget skulle ha varit avsevärt mindre,
därest det från början stått klart att Finland och vi tillsammans
skulle kunna hålla Ryssland stången utan att påkalla hjälp från
något annat håll. Måhända hade det rysk-finska kriget rentav
kunnat undvikas, om vårt land varit i stånd att med makt bakom
orden ge Finland sitt stöd under höstens förhandlingar.
Orsaken till vårt denna gång så uppenbara och direkt
vanhedrande misslyckande ligger alltså ej huvudsakligen i fel under
själva kriget, utan i att vi ej i tid sett om vårt hus och berett oss
för möjliga påfrestningar. Vem som bär skulden, är alltför
uppenbart för att ens behöva påpekas. Men det båtar föga att diskutera
den saken. Vad som är gjort kan icke göras ogjort, och minst av
allt ha vi råd att fördärva vår äntligen vunna nationella enighet
genom lönlösa förebråelser. Det gäller nu mera än någonsin att
vända blicken framåt. Därtill kommer, att svenska folket på
försvars- och utrikespolitikens områden icke kan komma ifrån att
det som helhet bär skulden för vad som skett: det har hela tiden
haft den styrelse och den politik som dess flertal önskat.
Frivilligrörelsens misslyckande måste emellertid med några ord
beröras. Sannolikt torde många i vårt land ha hoppats, att
frivilliga skulle anmäla sig i sådan utsträckning att det därigenom
skulle bli onödigt för oss att officiellt sända trupper till Finland.
Orimligheten av dylika föreställningar borde dock ha legat i
öppen dag. Här har man i årtionden predikat för det svenska
folket, att kriget är det värsta av allt ont, att det helt beror av
vårt eget fredliga sinnelag att undgå krig, att t. o. m. militär
utbildning och militära rustningar till skydd för våra egna gränser
äro av tvivelaktigt värde, och att i varje fall inga förvecklingar
bortom dessa på något sätt beröra oss — och därpå väntar man,
att samma svenska folk frivilligt skall samlas kring fanorna i
Finlands armé! Det är mycket nog att man trots allt kan våga
räkna med att våra soldater utan svårigheter skulle ha kunnat
föras utanför landets gränser i ett krig, vari Sverige öppet
engagerats. Att räkna med något därutöver var helt
verklighetsfrämmande, i den mån man avsåg att ge Finland bistånd med
större styrkor och ej blott få fram en symbolisk insats av en liten
elit. Typiskt är ju också, att frivilligkåren haft brist på manskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
