Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - 1918 Och 1940. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men överflöd på befäl, under det att förhållandet inom den svenska
krigsmakten är det rakt motsatta.
Men de omständigheter, vilka omöjliggjorde en framgångsrik
frivilligaktion, visa även en grundläggande svaghet i hela vår
andliga försvarsberedskap. Alltför mycket ha vi diskuterat
frågan om krigets skadlighet i och för sig, om fredens inneboende
värde. Det är nödvändigt att erinra Sveriges folk om en annan
grundsats: »fred är ej det bästa, men att man något vill». Det
finns saker som man måste vara beredd att dö för — i annat fall
kan man tvingas ej blott till ett liv utan värde, utan även till en
meningslös död. Just nu ha vi fått en väckelse, vilken möjligen
kan utnyttjas till att erinra oss om dessa ting. Det borde kunna
råda allmän enighet om att ordets frihet endast är berättigad,
därest den icke hindrar att alla opinionsbildande krafter samlas
kring denna uppgift — man må sedan tala om »likriktning» och
»propaganda» hur mycket som helst. Men det går icke fort, ej
heller lätt att åstadkomma den erforderliga sinnesändringen. Det
kräver långvariga, samlade ansträngningar, och det kräver av
våra folkupplysare främst beredvillighet att komma fram med
obehagliga sanningar. Ty sådan är stämningen bland folkets
flertal, att det utan dylik påverkan inom blott några få veckor
glömmer skammen och besvikelsen över vårt misslyckande och vårt
nederlag inför lättnaden över att vi även denna gång sluppit
gripa till vapen.
Ej minst erfarenheterna från 1918 visa, att de svenskar som
över huvud tänka politiskt (de äro kanske ej så många) ha en
benägenhet att reagera mycket olyckligt inför nationella
motgångar av denna art. Somliga ge omedelbart upp kampen: allt
är förlorat, de tycka sig ej vidare ha något att göra, endast
hämnden står dem åter. Att en dylik ståndpunkt varken är manlig
eller samhällsbyggande, borde en gång för alla kunna fastslås.
Redan de gamle hade klart för sig, att de icke var en fri
medborgare värdigt att förtvivla om fäderneslandet. Den som är
missnöjd eller t. o. m. förtvivlad över vad som hänt med hans land
har ingen annan utväg än att bita ihop tänderna och sätta in sina
krafter på den kanske nästan hopplösa uppgiften att bättra det
som fordom brast, därest han icke kan eller vill emigrera till
något annat land, som tilltalar honom mera. Detta kan förefalla
som hårda ord, men hänsynsfullhet i uttrycken tjänar i detta fall
intet nyttigt syfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
