Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Är svenska språket värt respekt? Av Gideon Danell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egenskap av ett kulturspråk med historia rikt nog för att kunna
tillfredsställa ganska höga anspråk på differentiering. Den gamla
rent geografiska splittringen, som hade sina vådor med hänsyn
till själva meddelelsemöjligheternas inskränkning, har ersatts av
den differentiering, som kännetecknar ett utbildat kulturspråk:
stilarternas mångfald. Ur den synpunkten måste man beklaga de
strävanden, som nu på åtskilliga håll högt uppskattas, att genom
en medveten propaganda ur, som det vill synas, alla
skriftspråkliga stilarter få utrotade vissa utpräglade skriftspråksdrag, som
särskilt observerats och ansetts mer än de andra obekväma. Man
måste livligt instämma i Erik Wellanders ord i »Riktig svenska»,
att närmandet mellan talspråk och normalprosa icke bör ske på
det sättet, att endera språkarten i princip göres till rättesnöre
för den andra.
Den enhet i mångfalden, som är utmärkande för vårt språk,
framträder på ett särskilt sätt i dess skriftliga form, i en mängd
yttre konventionella småting, som det befunnits bekvämt att få
standardiserade, sedan skriftspråket överhuvud nått fram till sin
för den nationella kulturen oskattbart betydelsefulla
självständighet såsom språkart; i ortografi, i ett fast böjningssystem, i
allehanda små formords konservatism. Man behöver ej
underskatta önskvärdheten av att vissa skriftspråkliga stilarter,
nämligen de som till sin natur äro mer personliga och skönlitterära,
mer och mer närmas till ett kultiverat talspråk, om man däremot
framhåller, att strävandena i fråga faktiskt bottna i den mot
slutet av förra seklet så ofta framförda meningen, att talspråket
var det enda egentliga språket och att skriftspråket sålunda
knappast hade någon självständig kulturuppgift. Gärna må också
erkännas, att ett skriftspråk, som stelnat till, har en rik
föryngringskälla till hands i det gemensamma talspråk, som visserligen
i stort sett uppkommit som en utläsning av skrivet språk, men
också bevarar åtskilliga drag av gammalt talspråk, de centrala
bygdemålen. Men debatten om vårt skriftspråks reformering blir
på ett otillåtligt sätt förenklad, om man tager för givet, att varje
närmande av vårt skriftspråk till talspråk utgör en vinst för det
förra. Såväl i fråga om logisk pregnans och tydlighet som ur
estetiska synpunkter ställer språket i sin skriftform vanligen helt
andra krav än det talade språket i regel kan eller behöver
uppställa.
Gent emot den ännu någon gång upprepade satsen att det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
