Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Är svenska språket värt respekt? Av Gideon Danell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriftspråket som representerar konservatismen inom språkets
värld och talspråket föryngringen, framstegen, bör också
framhållas, att, om man frånser nämnda konventionella smådrag, så
är det utan minsta tvekan så, att det är det skrivna språket, våra
författares språk, som har skänkt och skänker vårt modersmål
dess betydelsefulla livskraft och utvecklingsförmåga. Har vårt
språk överhuvudtaget utvecklats till ett allt smidigare och rikare
uttryck för den svenska tanken, så har det onekligen skett först
och främst genom våra stora nationella författare. Jämfört med
den utvecklingen står talspråkets förändring genom tiderna, i den
mån den nu ej bestått i ett direkt närmande till det skrivna
språket, på ett betydligt lägre plan och rör vida enklare ting inom
språkets värld. Därför kan det ej hjälpas, att ett kulturfolks
respekt för sitt språk först och främst blir respekt för språket i
dess skriftliga gestalt. All aktning för de nutida strävandena att
vårda det talade språket, som väl behöver förskonas för ett slappt
och tarvligt uttal, lika väl som för den stelbenta behandling, för
vilken »ingenjör Planertz» fått bära hundhuvudet och som väl för
övrigt i regel går bort av sig själv, om ej förr så i andra
generationen. Båda dessa avarter av talad svenska få väl ses som
utväxter i en tid av hastig utveckling, det slarviga uttalet kanske
till dels som ett misslyckat utslag av den respekt för de gamla
äkta bygdemålen, som vi med all rätt i den sista generationen
predikat.
Skriftspråket är dock och förblir ryggraden i hela vår språkliga
kultur. Där finner man ock numera främst — och särskilt sedan
bygdemålens rika källa alltmer sinat ut — språkets rikedom på
ord och fraser. Om man kan räkna vårt språks ordförråd snarare
i hundratusental än i tiotusental, så gäller detta uppenbarligen
endast dess skriftliga gestalt. Visserligen är det sant, att den
stora mängden av dessa skriftspråksord inlånats och inlånas
utifrån, men så stort som uttrycksbehovet är i ett nutida rikt
förgrenat kulturliv, får man nog ej lägga alltför strama puristiska
synpunkter på utvecklingen av ordförrådet. En alltför hård
nationalistisk kapson på detta kan lätt bli anledning till onödig
kulturell isolering, och när det nu är så, att också vår språkliga
bildning »står på ofri grund till slutet», så få vi väl vara tacksamma
att det är väsentligen från tämligen nära besläktade språk och
de gamla klassiska språken inom vår egen indoeuropeiska
språkstam som detta utländska inflytande kommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
