Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 7 maj 1940 - Rysslands nya imperialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmärktes också på den orientaliska folkkongressen en stark
opposition från olika håll mot de bolsjevikiska våldsmetoderna och mot
den nya nationalitetspolitiken. Sarkasmerna flödade. Omedvetet eller
medvetet — det är svårt att avgöra — gav den kalmuckiske folklige
författaren Amur Sanan upphov till en anekdot, som förtjänar att
räddas ur glömskan. Lenin höll just på kongressen ett tal och mitt
under detta vände han sig plötsligt till Amur Sanan, som
representerade kalmuckerna jämte några landsmän, och frågade: »Vad tycker
ni kalmucker om bolsjevismen?» Amur Sanan svarade utan att blinka:
»Pesten har vi haft. Den gick över. Koleran har vi haft. Den gick
också över. Nu har vi kommunismen. Men den går aldrig över.»
Svaret var tvetydigt. Det tyddes till det bästa av Lenin. Många av
kongressdeltagarna hade under många efterföljande år tillfälle att
tänka över hur god jämförelsen med pest och kolera var. På papperet
hade Österns folk fått frihet, i praktiken ställde det sig annorlunda.
De hade i själva verket hårdare än tillförne underordnats Moskva,
nu i form av bolsjevikpartiet. Snart följde inskränkningar av
ekonomisk art. De turkestanska bönderna fingo lämna sin jord för
kollektivjordbruk, nomaderna i Altai föllo offer för en klasskamp,
som tidigare aldrig funnits, men som nu uppkonstruerats i Moskva.
Oppositionen slogs ner med allra största stränghet av de röda
soldaterna. Enligt sovjetförfattningen kunde de olika republikerna — om
de så önskade — göra sig fria. De hade nämligen enligt artikel 17
rätt till fritt utträde ur Sovjetunionen. Men samtidigt deklareras av
en sovjetrysk statsrättsteoretiker, att författningens bestämmelse om
unionsrepublikernas rätt till fritt utträde ur Sovjetunionen endast
hade »deklarativ och icke normativ» betydelse. Ur den revolutionära
kommunismens synpunkt skulle varje utträde ur unionen betyda
inledningen till en nationell och kontrarevolutionär rörelse. Därför
kunde ett sådant utträde icke tolereras, då det stode i strid med den
revolutionära kommunismens läror. Men statsrättsliga utredningar
av denna art voro egentligen överflödiga. Genom en blick på kartan
kan var och en övertyga sig om hur omöjligt ett utträde skulle vara
för republiken Kazachstan eller det Karakalpakiska autonoma
området. Om det icke innebure krig, så betydde det en säker svältdöd
för respektive folk.
Tidigare har i denna tidskrift (1938:7, uppsatsen Russificeringen av
Ryssland) uppmärksamheten fästs på den förryskning, som
Sovjetunionens icke-ryska element sedan några år tillbaka utsatts för. Det
gällde propagandan för ryskan som grundval för all kultur i Sovjet.
Nationaliteterna borde ansluta sig till den storryska kulturen, som
var Lenins och Stalins kultur. I Özbekistan, i Kaukasus och i Ukraina
satte denna propaganda in och redan i början av år 1938 kunde man
med skäl fråga sig, om Sovjet-Ryssland återvänt till det gamla
Tsar-Rysslands metoder. Utvecklingen har senare, framför allt efter den
tysk-ryska alliansen den 23 augusti 1939 samt den ödesdigra 30
november 1939, klart och tydligt visat att Sovjetunionen icke endast har
övergått till den gamla tsaristiska russificeringen utan även tagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
