Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Landet och personligheten. Av Torsten Ysander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vet gott, att man aldrig rensar så mycket ogräs i sitt hjärta, att
icke den uppriktige ständigt på nytt finner försåtlig
självupptagenhet leva kvar. Men stramt måste jag tukta mig själv till
den sortens helhjärtenhet, som är ödmjukt liten inför sak och
sanning, evad det ger mig själv rätt eller ej.
Till helhjärtenheten räknar jag också att i all sin strävan ha
avsikter utan biavsikter. Kanske detta mitt ideal visar, hur
oduglig jag är till politiker. Desto frimodigare hävdar jag min tes att
i vilken gärning vi än stå, är det denna renhet i sinne och
karaktär, som allena kan grundlägga ett folks inre styrka.
Till den manliga helhjärtenheten hör också uppriktighet. Jag
behöver därför inte vara kärlekslöst fyrkantig och omöjlig till
samarbete. Men jag får heller icke leva i två världar, den ena
där människor se mig och den andra där jag tänker, känner och
planerar helt annorlunda. Något av helig rättfärdighet och
omutlig sanning skall lysa in i min fördolda värld. Även i vardagens
ting får jag leva under ordet om »min fader, som ser i det
fördolda».
Den personlighet, som skall kunna gagna andra och det hela,
måste emellertid först av allt äga ett ögonmärke, som är satt högt
nog. Som präst vet jag, att det hopplösaste av allt är att predika
moral. Det kan ibland låta bra, men det blir egentligen ingenting
annat än låt, om icke moralen får en djup förankring i det större,
djupare och heligare.
Jag fann som pojke en kompass i min fars verktygslåda. Den
hade en särskilt förnämlig mekanism. Ännu i dag vet jag inte
riktigt, vad den skulle vara bra till. Men pojken tyckte, att det
finaste var, att man kunde stanna nålen och själv ställa den i
vilken riktning som helst, — Är det en sådan moralisk kompass vi
gå efter i livet? Icke underligt då, om vägen blir vilsen. Jag törs
icke gå efter annan kompass än den som har levande nål, som
omutligt pekar mot ett mål, som jag icke själv bestämt, men där
jag härdar min villighet att gå efter Guds mening och plan.
Det gemensammas betydelse för den enskilde.
Om det är så, att landets lycka och inre styrka till sist bero
på de enskilda medborgarnas karaktär och moral — ha vi icke
östanfrån fått en oförglömlig predikan om detta? — få vi heller
icke förbise, att även det kollektiva och gemensamma har
betydelse för den enskilde. Det inflytandet kan vara till ondo, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
