Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Landet och personligheten. Av Torsten Ysander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöver icke med nödvändighet att bliva det. Det kollektiva blir,
efter mitt sätt att se, en mörk makt, så länge gemenskapen är en
hopsummering av individerna till en mångfaldigad
kraftkvantitet. Då återstår för ett folk intet annat än maktkult eller
maktfruktan. H. C. Andersen har en liten saga om mannen, som gjorde
det otroligaste och till lön skulle ärva riket. Sagan berättar om
den konstskicklige ynglingen, som förfärdigat ett tornur med
bilder, som trädde fram vid varje timslag och spelade och
figurerade. Det häpna folket menade, att konstverket var det
otroligaste, som kunde tänkas. Då stiger den robusta kraftens man
fram. Med sin yxa tränger han sig genom hopen och slår
konstverket i spillror med bilder och klockspel och förklarar stolt: »Se,
detta kunde jag, så stark är jag och så vågsam. Jag menar, att
mitt verk är det otroligaste.» Det förskräckta folket måste bejaka.
En sådan vilja till förstörelse hade icke kunnat tänkas. Den var
otrolig. Sagan döljer på danskars vis sin poäng till slutet:
Konstverkets bilder stodo upp igen och ställde till rätta vad de
förskräckta och förlamade människorna icke torts. — Behöver
man vara präst med västkustanor för att lockas göra en
tillämpning. Makten är aldrig det sista och högsta. Det finns en kraft,
som är större — och som till sist skall ärva riket. »Vad rätt du
tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden
härjas.»
Gemenskapen hos ett folk kan emellertid också vara en
märkelig hjälp för den ensamme och enskilde. Detta visar sig redan i
det andliga klimatet. Och det röjes i den allmänna opinionens
betydelse. Det är mänsklighetens lycka, att det inte bara är ont,
som smittar, utan också det, som är gott. Så lika äro vi människor
dessutom varandra, att det, som klingar med äkta ton ur ett
inspirerat hjärta, det svarar slag också hos andra. Det är detta, som
ger oss frimodighet att försöka tro fram det bästa hos varandra
och hos varje människa, vi möta. Det är detta, som också ger oss
en plikt till andlig generositet. Det lönar sig alltid att tro min
motståndare om så mycket gott, att han går hem och försöker
motsvara hälften! Var och en, som bär ett ideal, som verkligen
bränner honom, måste dessutom försöka bli en erövrare och vinna
nya för samma ideal. Jag kan ha motigt. Jag kan ha svårt att
föra min fackla vidare. Jag kan höra till ett mindertal. Men jag
kan aldrig ge tappt. Och jag kan aldrig ge avkall på min
erövrarlust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
