Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Landet och personligheten. Av Torsten Ysander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stundom är det inte människorna som bära idealen, utan idealen
som bära människorna. Vi ha alla känt något av detta under de
sista nio månaderna. Vårt svenska folk har undfått sådana
gemensamma andliga gåvor, som knutit oss samman i ett pånyttfött
nationellt medvetande. Denna gemenskap av bitter medkänsla, av
brusande hänförelse eller av bister beslutsamhet utesluta icke, att
vi var för sig tänka olika om vad som i enskildheten bäst skulle
gagna vårt land. Det är icke partierna, som skall upphöra, utan
partisinnet.
Betänker jag vilken betydelse landet, det allmänna och
gemensamma har för de personliga värdena, blir något av det
angelägnaste, att där gives rum, tillräckligt rum och möjligheter för
de uppbyggande inre krafterna hos folket. Det skall villigt och
tacksamt erkännas, att Sveriges regering och riksdag och andra
offentliga myndigheter visat förståelse för detta. Jag skall på
intet sätt förringa det ansvar, som samhället har rätt att kräva
tillbaka av kyrkan. Å andra sidan skulle jag brista i
uppriktighet, om jag försummade att deklarera två ting. Kyrkan måste
som sådan höra till politikens Röda Kors. Intet parti kan eller
får göra anspråk på att särskilt hägna det religiösa samfundet.
Men liksom kyrkan är hela folkets representant och tjänare, är
det också hela folkets och varje partis ansvar, såvitt det icke
hopplöst förträngt sina ideal till det materiella, att giva rum för
dess budbärartjänst och annan uppbyggande gärning. Entusiasm
och ideal äro ytvatten, som snart förflyktigas. Men här i det
etiskt-religiösa och karaktärsdanande ligger källådrorna till
troheten, hängivenheten och självförglömmelsen. Varje
sekularisering — antingen den yttrar sig i hövlig pietet eller i förstucken
ovilja — är till sist att täppa till de innersta källsprången i
folkets liv.
Nationell väckelse och personlig.
Knyter jag samman önskemålen för landet i stort och för den
enskildes personliga värld, blir det en önskan om en nationell
väckelse, som djupnar till en personlig. Man brukar knappast
överord om man i denna tid törs tala om ett begynnande nationellt
vaknande. Alla veta vi att det är ond och hård tid som
framtvingat vår självbesinning.
Kanske vore det oklokt att förgäta att det också är de mångas
nutida delaktighet i det stora hemmet, som fött fram den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
