Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Demosthenes och defaitisterna. Av Gudmund Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtjänade bättre namn än pöbelvälde, men som dock endast krävde en
betydande ledare för att åter bli funktionsduglig, är en sådan
demokrati principiellt ur stånd att finna en varaktigare
återvändo och reformera sig av egen inre kraft? Hade en grekisk
allians, sådan den skymtade strax före Chaironeia, verkligen icke
haft några utsikter att vinna stadga och rida ut kommande
stormar? Och var ej å andra sidan den makedoniska makten helt
beroende av den irrationella faktor, som hette Philips snille?
Finns det kanhända slutligen historiska ögonblick, då, som
grekerna plägade uttrycka sig, allt balanserar på en rakklingas egg?
Demosthenes själv och hans anhängare tänkte åtminstone så
ännu efter avgörandet, samtidigt som de voro klart medvetna om,
att en ny epok höll på att förvandla hela deras värld. Och även
det athenska folket fick, tack vare de egendomliga formerna i sitt
statsliv, många år efter nederlaget tillfälle att offentligen fastslå
sin mening om den politik, som förts.
Icke långt efter Chaironeia — som ej medförde ockupation av
Athen — hade en nationell politiker väckt förslag om att
Demosthenes skulle erhålla en gyllene krans för medborgerlig förtjänst.
Motpartiet stämde förslagsställaren för olagligt yrkande, och
beslutet måste suspenderas i väntan på processens utgång. Först år
330 kom emellertid omsider målet före i den athenska
folkdomstolen, redan från början betraktat som en storpolitisk
slutuppgörelse.
Utgången är bekant. Athenarna vägrade att desavouera sin
ledare, och käromålet avvisades med så överväldigande majoritet,
att anklagaren, Aischines, för alltid måste lämna Athen. Folket
ångrade sig alltså lika litet som statsmannen. Demosthenes
formulerar denna ståndpunkt på ett ställe i sitt tal »Om kransen»,
med vilket han uppträdde till svarandens stöd: »Om det, som
skulle hända, hade legat uppenbart för var man och alla hade
vetat om det i förväg och du, Aischines, som i verkligheten inte
öppnade munnen, hade förutsagt det med rop och högljudda
protester, inte ens då hade Athen bort avstå från sitt uppsåt, om vi
över huvud taget frågat efter fädernas ära och framtidens dom.
Nu framstår vi som de som misslyckats, vilket är alla människors
gemensamma lott, när gud så vill. Men i motsatt fall hade vi,
som först gjort anspråk på att leda de andra städerna och sedan
skulle ha vikit från denna plats för Philip, blivit beskyllda för
att ha förrått allas sak.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
