Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Demosthenes och defaitisterna. Av Gudmund Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det vore emellertid ett stort misstag att tro, att Demosthenes
och hans meningsfränder år 338 betraktade det väpnade
motståndet som ett quand même, en akt av nationell bravur. Icke blott
att Athens ära för dem var ett mycket mer handfast begrepp än
så, utan detta begrepp var också på det närmaste knutet till
hoppet om fädernestadens storhet och makt. Och ända till slutet på
sin långa politiska kamp hävdade Demosthenes envetet den
åsikten, att de reala möjligheterna att hejda makedonens
framträngande funnos, om grekerna blott kunde besluta sig för att
utnyttja dem. Ännu i talet om kransen heter det: »Om det hade
uppträtt en enda man sådan som jag i varje grekisk stad, eller
rättare om bara Thessalien haft en enda och Arkadien en enda
man av mitt tänkesätt, så skulle inga greker vare sig utanför
eller innanför Thermopyle lida under de nuvarande olyckorna,
utan fria och oberoende skulle de i fullkomlig trygghet leva
lyckligt i sina fädernesland.»
Det må nu vara litet lönt för oss att spekulera om vad som
kunnat ske. Men det har ett visst intresse att se, hur å andra
sidan en alltför djup vördnad för vad som faktiskt skett kan
förvända blicken: Demosthenes’ vedersakare »fingo rätt av
historien». Då kräver systematiken, att de också voro de verkliga
statsmännen; en senare tids omvärderings- och Ehrenrettungsmani
understödjer ytterligare detta felslut. På så sätt får Aischines,
käranden i kransprocessen och Demosthenes’ huvudmotståndare,
rangen av en märklig historisk gestalt.
Verkligheten visar en annan bild. Den beskyllning för
besticklighet, som riktades mot Aischines, må visserligen gälla för vad
den kan: dylika tillvitelser hörde till den stående arsenalen i
tidens inrikespolitiska strider, just emedan korruptionen var så
starkt utbredd. I detta fall kan anklagelsen dock lika gärna ha
varit ogrundad. Kung Philip visste bättre än de allra flesta, hur
man köpte förrädare exempelvis för att öppna en stadsport någon
nermörk natt, men han var alldeles för klok för att köpa en vara,
som ändå var disponibel för hans syften och endast kunde förlora
i användbarhet genom kontant mellangift. Och Aischines var
efter allt att döma en lättrogen konjunkturpolitiker med kortaste
sikt, som i sinom tid måste bli kapitulationens man. Att han var
juridiskt hederlig, är däremot ganska troligt.
Aischines behöver ingalunda dömas ohörd, ty vi ha i behåll
bl. a. hans stora anklagelsetal i rättegången om kransen. Och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
