Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Främre Orienten inför världskonflikten. Av Visitor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den stora obekanta faktorn i Främre Orienten är emellertid
araberna. Man får icke underskatta islams vitalitet. Det stora
namnet i den moderna arabiska världen är Ibn Saud,
vahabiter-ledaren med den strängt puritanska inriktningen, som enat de
arabiska staterna till det vi bruka kalla Saudi-Arabien. Ibn Saud
har satt som sin uppgift att ena den arabiska nationen, som
bekänner sig till islam, att öka denna arabiska nations inflytande
samt att bevara dess värdighet och dess oberoende. Ungefär så
formulerade han sitt program i mars 1934, då han avslöt ett
fördrag med imamen Jahja av Jemen. Det följdes senare av ett
fördrag med Iraq. Det blev den arabiska pakten, som anses ha en
panarabisk syftning och vara förspelet till ett försök att ena hela
den arabiska världen, d. v. s. att få med Egypten, Palestina och
Syrien. De mest långtgående optimisterna drömma även om
Nordafrika. I så fall skulle denna rörelse komma i kontakt eller
konflikt med både Italien, Frankrike och Spanien som kolonialmakter.
Med Egypten avslöt Ibn Saud 1936 ett vänskapsfördrag i en anda
av muhammedansk solidaritet och muhammedanskt samarbete,
utan att Egypten dock definitivt inträdde i den arabiska pakten.
Det är ingen överdrift att påstå att Ibn Saud intar en
ledareställning inom den arabiska världen. Hans ord väga tungt både
i Baghdad och i Kairo, och Foreign Office följer noggrant alla hans
förehavanden. Engelsmannen Philby, som antagit islam under
namnet Abdallah Philby bej, är intimt lierad med Ibn Saud och
säkerligen den bäste diplomat engelsmännen äga hos ökenkungen.
Ibn Sauds inställning är icke heller antiengelsk. Han är en
försiktig man, som förstår att han har mera att vinna på
förhandlingsvägen. Det är icke uteslutet, att det till stor del är att
tillskriva Ibn Sauds personliga inflytande att tvisterna i Palestina
inför den svåra internationella situationen ha kunnat biläggas.
Visserligen ha engelsmännen fått göra medgivanden åt araberna,
men de äro dock ej så vittgående som man skulle haft anledning
att förmoda. Tanken ligger nära till hands att araberna skulle
kunna utöva utpressning mot det brittiska imperiet. Den svåra
situationen i Väster och motgångarna på olika håll skulle ha
kunnat locka dem att gripa till vapen för att vinna den frihet och
den enighet, som utlovades av Lawrence under världskriget. Att
detta icke skett får säkerligen även tillskrivas arabvärldens rädsla
för ett italienskt ingripande i Främre Orienten.
8 juni 1940.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
