Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 18 juni 1940 - Otto von Bismarck — ett världshistoriskt dubbeljubileum. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sin politiska bana började han såsom medlem av den förenade
lantdagen, Preussens första tillstymmelse till ett parlament. I de
häftiga politiska strider, som söndersleto Preussen och det övriga
Tyskland såsom en följd av den franska februarirevolutionen, hade
den unge Bismarck sin plats given långt ute på den högra flygeln.
Hans mod, energi och slagfärdiga talekonst gjorde honom snart till
en av förgrundsfigurerna inom det konservativa partiet. När så den
revolutionära krisen slöt med vänsterns fullständiga nederlag, blev
han Preussens ombud vid förbundsdagen i Frankfurt-am-Main.
Denna utnämning var av utomordentlig betydelse för hans vidare
utveckling som statsman. Han fick nu det bästa möjliga tillfälle att
göra sig förtrogen med den invecklade och svåröverskådliga tyska
politiken, hans blivande stridsfält. Han fick stifta närmare
bekantskap med dess många förgrundsfigurer, furstar och ministrar, liksom
med de aktuella ekonomiska och politiska stridsfrågorna. Framför
allt fick han förstahandskunskap om och outplånliga intryck av den
tyska politik, som fördes av Österrike, Preussens stora rival, som
1850 i Olmütz triumferat över den nordtyske medtävlaren. Nya
erfarenheter av största vikt gjorde Bismarck, då han 1859 förflyttades
till Petersburg och tre år senare till Paris. Han kände nu av egen
erfarenhet de tre makter, Österrike, Ryssland och Frankrike, till vilka
den preussiska politiken i första hand hade att taga hänsyn. Och
under detta decennium, då han vistades utanför Preussen, hade han i
de stora politiska kriserna, Krimkriget och det italienska
frihetskriget, framträtt med ett eget program i en serie märkliga
statsskrifter, där han, ännu så länge utan framgång, förordat en ny preussisk
politik, hänsynslösare, djärvare och mer realistisk än den dittills
förda.
Den yttre gången av hans bana under det årtionde, som följde hans
utnämning till chef för det preussiska ministeriet 1862, tillhör de
allmännast kända händelserna i världshistorien. Att teckna hans
historia under konflikten med lantdagen, kriget med Danmark —
tekniskt-diplomatiskt en höjdpunkt i hans liv — tvekampen med Österrike
och triumfen över Frankrike lönar ej mödan. Men det kan vara skäl
att stanna vid en ödestimma, där Bismarcks statskonst visade sig i
sin fulla storhet. Efter den överväldigande segern vid Königgrätz
ville konungen och generalerna sätta kronan på verket genom en
inmarsch i Wien och tvinga de besegrade till fredsslut, som skulle
beröva var och en viktiga länder men lämna alla kvar som stater.
Bismarck såg oändligt mycket längre. Han ville ej göra Österrike
till en oförsonlig och revanschlysten fiende utan rädda möjligheten
att återknyta de gamla vänskapsbanden från det tidigare 1800-talet
och därigenom konsolidera hela Mellaneuropa kring det tyska rike,
som han ämnade skapa. Ej heller ville han se Preussen omgivet av
idel oförsonliga småstater. Hans program, som han efter mycket
hårda strider med sin konung lyckades genomdriva, var dels att ej
beröva Österrike något land utan blott tvinga det att utträda ur
Tyskland och dels att lämna flertalet nyss fientliga tyska stater i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
