Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 18 juni 1940 - Otto von Bismarck — ett världshistoriskt dubbeljubileum. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orubbat bo men i stället helt annektera några av dem, främst
Hannover och Hessen, vilka hade hindrat skapandet av ett
sammanhängande och avrundat preussiskt område.
Liknande framsynthet visade Bismarck fyra år senare. Det krig
med grannen väster om Rhen, för vilket han med fulländad
skicklighet hade skapat de gynnsammaste politiska förutsättningar, hade
blivit en rad förkrossande segrar. Rikskanslern ville först låta den
slagne fienden behålla Metz med kringliggande del av Lothringen,
som till övervägande del beboddes av fransmän. Hade denna tanke
segrat, är det tänkbart, om ock ingalunda säkert, att den följande
europeiska historien fått en lyckligare vändning. Men denna gång
segrade de av militärerna hävdade strategiska skälen. Metz
införlivades i det nya rikslandet Elsass-Lothringen.
Bismarcks största historiska insats, enandet av det tyska folket,
om ock under uteslutning av det tyska Österrike, var därmed
genomförd. Få världshistoriska processer hava varit av större betydelse.
Förut hade Europas centrum under sekler utmärkts av politisk och
militär svaghet. Nu uppstod där inom loppet av några få år
världens starkaste militärmakt under ledning av tidens störste statsman.
Denna fullständiga nygruppering av krafterna måste få de mest
vittgående följder för alla grannarna, ej blott för de svagare utan
även för Frankrike, Ryssland och England. Det är under följderna
av denna väldiga europeiska utveckling, som vi alltjämt befinna oss.
Mycket kom an på det bruk, som det Tyska riket och dess store
statsman skulle göra av denna väldiga kraftsamling. Samtiden
utanför Tyskland ville gärna betrakta honom som den omättlige och
hänsynslöse erövraren, en ny Napoleon, ständigt sökande nya offer
att uppsluka. Denna föreställning var oriktig. Bismarck ägde den
bland historiens stora kraftgestalter sällsynta förmågan att inse, när
en utveckling nått sitt slut, och att kunna göra halt där. Han hade
gjort en jättelik, i den segrande nationalitetsrörelsens tidevarv djupt
berättigad insats, när han samlade de länge splittrade tyska
stammarna, ehuru också legitima, historiskt djupt grundade intressen
därvid hade blivit lidande. Han ansåg 1871 sitt enhetsarbete som
fullbordat. Tyskland tillhörde numera enligt ett av honom gärna nyttjat
ord de »mättade» makterna. Det gällde att befästa det stora verket
inåt och utåt för att trygga det för framtiden. Så blev han, som på
sex år fört tre krig, i fortsättningen den europeiska fredens store
skyddsherre. Hans strävan var att isolera det besegrade och
revanschlystna Frankrike för att därigenom trygga freden och det nya, för
Tyskland så gynnsamma europeiska maktläget. I detta syfte
tillkommo under de följande årtiondena en hel rad fördrag, invecklade
och delvis varandra motsatta, mellan Tyskland och de andra
stormakterna. Med oförlikneligt mästerskap knöt och skötte
rikskanslern alla trådar i denna konstrika vävnad. Samma syfte, fredens
bevarande i Tysklands intresse, utjämning av motsatserna mellan
stormakterna utan ömsint hänsynstagande till de smås önskemål,
tjänade hans ingripande i de invecklade, i och för sig honom djupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
