Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Balticum in memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enkelt bara ett demagogiskt trick för att göra gränstrakterna osäkra
för de inringande vita arméerna. Icke på grund av någon
ryssarnas nationalitetsidealism utan till följd av det finländska och de
baltiska folkens heroiska frihetsstrider, den polska arméns
uppdämmande vid Warszawa 1920 av den framvällande ryska
brottsjön samt Sovjetrysslands egen kraftuttömning kunde
nationalitetsprincipen efter världskriget segra vid Bottenhavet och
Östersjön. Utbyggnaden av den västerländska barriären mot det
österländska Ryssland var ett verk av de förslavades uppror mot
den ryska spartakismen.
Det fanns likväl andra gränsbygder, som ej voro lika hållfasta
mot den Trotski-Stalinska röda imperialismen. Hur litet värt det
ryska federativa systemet som nationalitetsskydd var ådagalades
bland annat i Karelen och den del av Ingermanland, som
stannade under det ryska väldet. Man vet ej allt vad som tilldragit
sig bakom det dubbla ståltrådsnät, som åtskilt Finland och
Estland å ena och Sovjet å andra sidan. Men man vet, att
sovjetiseringen varit total och delvis utförts av lättledda kreatur ur de
förpinade folkens egen mitt. Man anar också, att
massdeportationer skett för att uppluckra gränsbygdens mark —
massförflyttningar av kanske samma dimensioner som de stora
folkomflyttningarna i Europa och Mindre Asien efter världskriget men
med ett helt annat syfte än att värna om minoriteterna. Och i
Västturkestan och Kaukasusbältet underkuvade Sovjetryssland
de nya statsbildningarna, trots sina egna nationalitetsprinciper
och trots dessa folks ofta tappra motstånd. I den i Kurland födde
Paul Olbergs bok »Rysslands nya imperialism» — vilken vi i
häfte 4 recenserade — får man en i sin brutala realism åskådlig
bild av de metoder, som Sovjet använde när Georgiens, Armeniens
och Aserbedjans fria stater under åren omkring 1920 planenligt
införlivades med Sovjetriket. Svek och trolöshet,
Kuusinenregeringar, ockupationer utan krigsförklaringar och efterföljande
upprensningsaktioner voro de medel, som ryssarna då använde.
Intet i regien har sedan dess förändrats; ja, man blir närmast
förvånad över Sovjets brist på variationer, när man jämför dess
framfart då i Kaukasus och nu i Balticum. I taktiken har ingått
att ge de fria gränsstaterna inträde i Sovjetfederationen skenet
av frivillighet; därigenom skulle den sovjetistiska
nationalitetsprincipen kvarstå intakt. Möjligen kunna de styrande bedraga
det ryska folket med dessa jesuitiska manövrer, men för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
