Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6
- I stället för en antologi. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna känsla av personlig ensamhet kan stegras till gripande
bitterhet över försuttna livsmöjligheter:
att fåvitskt jag försmått min ungdoms lycka
och valt, då vingar bjödos mig, en krycka.
Men den kan också gå upp i stor stilla resignation inför
naturens svar på frågor om livets och dödens gåta. Och i bägge fallen
torde det vara denna enslingskänsla, som griper de rätta läsarna
mest i Risbergs poesi. Starkt iögonenfallande artistisk
ursprunglighet har hans form icke, men hans mognade alster äro utan
efterklang av den eller den »ledande» skalden. Starkt tändande
patos saknas likaväl som smekande, mjuk, rosenyppig diktion.
Men den manligt försynta känslovärmen bakom vederhäftiga ord
är äkta. Hans diktning liknar en ljunghed, den är karg på sitt
vis men vår svenska själ trivs bland dess mörka, härdiga grönska
och dess blommiga purpur.
*
Erik Brogren, uppsalapoeten från seklets början, sedermera
också journalist, har redan länge varit borta. Han var en
kämpande och ingalunda »lätt» natur; hans verser besvärades särskilt
i yngre dagar av en viss tunghäfta, men djupt inne hos honom
fanns både innerlighet och glöd. I sina diktböcker samlade han
sig gärna varje gång till någon viss uppgift: år 1912 till
meditationer över själen och kärleken (»Psyke») och några år senare till
poesi om världskriget (»Mandom»). I stundom lidelsefull dikt
genomlöper den förra en stämningsskala från desperation till
mystisk extas. Poeten anställer en generaluppgörelse med sitt
högre jag och sitt förhållande därtill. Där finns den rena
förtvivlan:
Den tanken kom ifrån satan,
som frestar vår hunger och nöd;
jag kör ut min Psyke på gatan
att med älskog tjäna vårt bröd.
— Det är blygd, det är skam, det är nesa,
men ej livet har lämnat oss val —
min Psyke på manfångarresa
för vem som vill bjuda är fal.
Gack ut då i gator och gränder,
möt alla med djup i din blick.
Den dig grepe med giriga händer,
han dock aldrig ditt innersta fick!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1940/0397.html
