Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - I stället för en antologi. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En helt ungdomlig och föga fullgången poet, som dök upp 1909
och sedan under några år kom igen, hette Johannes Heüman, till
studierna jurist men med sina intressen åt andra håll. Hans
debut, som med all sin ofärdighet dock innehåller mycket av hans
bästa, gav dels en förmodligen uppdiktad sägen »Gunnemar
Vandraren» från övergången mellan hednatid och medeltid borta
i Västsverige, dels lyrik. Uppränning och utveckling i sägnen är
emellertid så dilettantiskt gjord att den ej lönar sig att återge
här, men jag skall upptaga en lyrisk detalj, som jag till och med
måste göra rätt utförlig:
Det står ett gammalt slott långt bort i landet Tintigal,
och många hundra vaxljus brinna i det slottets salar.
Det höstas ej i Tintigal — där är en evig vår;
segaler sjunga där i soln, om natten näktergalar,
och stormen når ej dit — där fläktar vinden sommarljum.
I landet går en älv, där träden aftonstilla stå,
och herden skär i vassen där sin sköra vallarflöjt
att spela dagen lång bland hjordar, som i bet där gå.
Du frågar: säg, var ligger detta underbara land? —
Jag vet ej vägar, som gå dit, men anar liksom du:
långt bortom solnedgången ligger landet Tintigal;
där viskas än, det var en gång — och än: hur är det nu? —
och allting glöder där som i en evig kvällsolsglans.
En vandrare som en gång landet Tintigal har sett,
berättar vemodsfullt: Et ego in Arcadia —
och längtar dit från människornas jäkt och kloka vett.
Vid slottet böljar det en sjö i långa svarta vågor;
det sägs att sjunkna klockor ringa i den sjön var natt
och att ur djupet stiga land och underbara städer,
där än det höres sorgmusik och än ett ljudligt skratt;
och mången som har kommit dit och dröjt där kvar till kvällen
och låtit ensamhetens tankar viska vid dess strand,
har bland det underbara, som ur svarta böljor stigit,
hört där en älskad röst och återsett sitt barndomsland.
— — —
Nu glöder redan aftonbranden över Tintigal,
och rutorna i slottets alla salar stå i lågor.
— — — en yngling står i Minnets slott —
ty så det nämns det gamla slott i landet Tintigal
— — — en fjärran sång
hans öra når, den kommer svag och dämpad, liksom tröttnad
av vandring genom många skymningstysta slottsgemak.
Han öppnar sakta dörr på dörr med fruktan och med bävan
och står så i en riddarsal av guld från golv till tak.
Han frågar då en väpnare vid dörrn: Säg, var jag är?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
