Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Demokratin och kriget — några satser - Brustna band
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på försvarsförpliktelserna än Finland. Överhuvud ha demokratierna
— i förlitande på allianser, N. F. eller det kollektiva försvaret —
inriktat sin uppgift mera på det fredliga skapandet än diktaturerna.
Enligt Baldwin måste de rent av ligga två år efter diktaturerna i
upprustning. Sannolikt ha dessa två år varit ödesdigra för dem men
de ha dock varit uttryck för en livsinstinkt, som ur realistisk politisk
synpunkt väl kan fördömas men ideellt sett ej kan förhånas.
Det är icke säkert att Frankrikes nederlag blott är dess demokratis
fel. Det är lika troligt att dess militära bräcklighet berott på den
slentrianmässiga militära ledningens oförmåga att följa med
utvecklingen och tänka i nya banor. Säkerligen ha icke minst Pétain och
Weygand — de män, som nu genom omstörtningen skyndat att
övervältra ali skuld på demokratien — sin dryga del i ansvaret för att
Frankrike militärt mötte den tyska blixtoffensiven utan kraft och
försvarsmedel. I Frankrike har försvaret efter världskriget
omhuldats mer än i England även av arbetarpartierna, och det är i vart
fall icke känt i Sverige, att de franska parlamentarikerna skulle ha
haft andra uppfattningar om försvarets organisation än de ansvariga
militärerna. Det vore otroligt, att de senare icke genom
militärattachéernas rapporter skulle ha haft god kännedom om den nya
inriktningen av Tysklands försvarsväsende. Men de synas ha fallit
offer för ett Maginotkomplex. Frankrikes kris har icke blott gällt
ministrarna utan även generalerna.
Krigshändelserna hittills förefalla i främsta rummet vara ett nytt
bevis för tyskarnas överlägsna organisatoriska och tekniska
begåvning och för de demokratiska staternas militära försummelser. Den
tyska begåvningen kan måhända ha kommit till större rätt under
den nya statsordningen men är säkerligen ett faktum oavsett
statsformen. De militära försummelserna i demokratierna behöva blott
vara en engångsföreteelse, och säkerligen är detta krigs utbrott i
fjol i hög grad att tillskriva just denna omständighet, d. v. s.
känslan hos axelmakterna att ett eventuellt ofrånkomligt krig borde
utkämpas innan demokratierna hunnit rusta ifatt dem. Det beror
icke på demokratien utan på de ansvariga demokratiska statsmännen,
om de folkstyrda staterna äro sämre ställda i försvarshänseende än
autoritärt styrda stater. Sverige, sedan århundraden med få avbrott
folkstyrt, stod 1914 väl rustat och kunde 1939 även ha gjort det.
Brustna band. Sällan har ett krig varit så rikt på militära och politiska
överraskningar, som det nu pågående visat sig under de
senaste månaderna. Men fråga är, om ej den hittills största är den
plötsliga brytningen mellan de båda västmakterna, dramatiskt
beseglad av kanondundret utanför Oran från krigets första stora
sjödrabbning. Utvecklingen under de sista åren hade gått i rakt motsatt
riktning, till en allt innerligare samverkan mellan England och
Frankrike, och den hade fått sitt följdriktiga uttryck i Londonkabinettets
förslag om en formlig union, överlämnat omedelbart innan marskalk
Pétain torpederade västmakternas entente cordiale.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
