Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Brustna band
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid ha alltid på djupet funnits faktorer, som göra det nu
inträffade något mer förklarligt. Det har alltför mycket glömts, hur
sen den engelsk-franska ententen i själva verket är. Den kom till 1904,
alltså för blott en generation sedan. Tidigare företedde de båda
makternas inbördes förhållande under sekler bilden av en utpräglad
rivalitet, då och då avbruten av kortare perioder av samverkan, t. ex.
under »regenten», under Louis-Philippe och tidvis under Napoleon III.
En dylik historia måste på många håll skapa mer eller mindre
medvetna känslor av arvfiendskap eller åtminstone av inrotad misstro.
Den, som något följt fransk historisk och politisk publicistik, har ej
kunnat undgå att flerstädes spåra denna underström, i viss mån
liknande den, som på sina håll alltid, all yttre vänskap till trots,
utmärkt förhållandet mellan två andra gamla historiska rivaler,
nämligen Sverige och Danmark. Och det är att märka, att den öppna
engelsk-franska motsättningen går vida längre fram i tiden. Den
nuvarande officiella franska regeringens båda mest kända namn,
Pétain och Weygand, ha i sin ungdom upplevt den tid, då Jules
Ferry kolonialpolitiskt samverkade med Bismarck mot England, och
de flesta andra böra minnas Fashoda, då Frankrike endast genom en
förödmjukelse undgick öppet krig med Salisburys och Joe
Chamber-lains England, liksom boerkrigets hatstämningar mot la perfide
Albion.
Även senare ha dylika känslolägen otvivelaktigt förnummits bakom
entente cordiale’s fasad. Under det förra världskriget hade det
invaderade och halvt förblödda Frankrike ofta känslan av att bära en
vida tyngre börda än England, vars största insats, den för krigets
utgång viktigaste, blockaden, ej syntes på samma sätt som
hekatomberna vid Verdun, vid Somme och i Champagne. Londonregeringens
undandragande av den i utsikt ställda garantin för den nya freden
var sedan ett mycket hårt slag för Frankrike, och under 1920-talet
hade man i Paris ofta känslan, att England gynnade den slagne
fienden på sin förra bundsförvants bekostnad.
Sådana stämningar måste med mångdubblad kraft flamma upp i
maj 1940, då Frankrike åter blev föremål för en invasion och dess
armé ännu en gång måste taga stöten nästan ensam. Men hur
mänskligt begripliga dylika känslor än äro, ha de föga med saklig kritik
att göra. Ty då Frankrike den 3 september 1939 utfärdade sin
krigsförklaring, visste det mer än väl, att Englands första 250,000
värnpliktiga rekryter börjat sin utbildning i juli samma år och att det
måste dröja mycket länge, innan ett avsevärt antal brittiska
divisioner kunde kämpa i Frankrike. Och när Pétain offentligen jämför
Englands numeriska insats nu — efter nio månaders krig — med den
av 1918 — efter fyra år — kan den åldrige marskalken knappast vara
i god tro. Att sedan Englands uraktlåtenhet att i tid införa allmän
värnplikt var ett ohyggligt missgrepp, är en annan sak. När beslutet
omsider fattades, var det som bekant under skarpa gensagor från
arbetarpartiet.
Frankrikes snabba militära och moraliska sammanbrott — som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
