Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Brustna band - Ersättningsskyldigheten för utrymningshjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men om man betänker, att utrikesministern några dagar före
stilleståndet högtidligt förklarade, att Frankrike aldrig skulle acceptera
villkor, som kränkte dess heder, torde dylika utfästelser ej böra tolkas
alltför småaktigt. Utrikespolitiskt åter blir det alltmer tydligt, att
man redan från början ej blott åsyftade moderlandets militärt
oundvikliga kapitulation utan ville söka förbättra fredsutsikterna genom
att i realiteten om ock ej i form ställa Frankrikes resurser till
förfogande för segrarnas vidare kamp mot England. Förhandlingarna
med England rörande flottans öde, både före stilleståndet och före
slaget vid Oran, synas klart visa detta, påtryckningarna på
befälhavarna i Nordafrika och Syrien likaså. De kommentarer, som
axelmakternas press har bestått den franska republikens Vichykur, giva
för övrigt snarast vid handen, att regimen Pétain—Laval ur
utrikespolitisk synpunkt blivit en felspekulation.
I denna situation hade England, om det över huvud taget ville söka
bevara sin frihet, intet val. Herraväldet till sjöss är dess enda
återstående trumfkort, en kombination av Frankrikes, Tysklands och
Italiens flottor vore jämnstark med den brittiska. Visserligen ha
Hitler och Mussolini lovat att ej nyttja den under deras kontroll
ställda franska marinen mot England, men varje iakttagare av
Europas historia efter 1933 torde kunna förstå, att kabinettet Churchill ej
vågade satsa sitt lands framtid på de löftena. När franska
regeringen, väl under tyskt tryck, vägrade antaga anbudet att låta sina
eskadrar avgå till Franska Västindien för resten av kriget, var
tärningen kastad. För England återstod blott att i större skala upprepa
1807 års händelser. Mången engelsman torde dock ej kunna undgå
att fråga sig, varför ej den handlingskraft, som nu sent omsider
utvecklades, ej förliden höst eller i april och maj detta år togs i bruk
mot Storbritanniens ursprungliga fiender i Nordsjön och Medelhavet.
England står nu till synes isolerat mot kontinenten. På tyskt håll
har man skyndat att jämföra läget med det före slaget vid Hastings.
Naturligare vore kanske en parallell med 1810, året för konungens av
Rom födelse och fem år före Waterloo. Men alla jämförelser halta,
ty under Napoleonskrigen fanns å ena sidan intet flyg och inga
undervattensbåtar, å den andra inga brittiska dominions och ingen
amerikansk världsmakt. Ej heller vet man 1940 ännu, om England
denna gång rymmer en Castlereagh och en Wellington.
Ersättningsskyldigheten för utrymningshjälp. I april godkände riksdagen regeringens
förslag till förordning om utrymningshjälp.
Denna reglerar de villkor och de former, enligt vilka evakuerade
kunna erhålla ekonomiskt bistånd av staten. Riksdagens och andra
lagutskottets granskning skedde med den exceptionella brådska, som
tyskarnas plötsliga ockuperande av Danmark och Norge krävde —
eljest hade sociala försvarsberedskapskommitténs betänkande, som
legat till grund för regeringsförslaget, framlagts redan i slutet av
förra året. Tiden tillät icke någon ingående granskning av
propositionen. Många hoppades kanske, att det läge aldrig skulle uppstå, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
