Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Per Engdahl och ideologierna. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eldsjäl, när nu han vill söka häva motsättningen mellan sitt tyska och
sitt svenska program. Men kunna dessa motsättningar överbryggas?
I aprilhäftet av den i Hamburg utgivna tidskriften »Die Aktion»
skrev Per Engdahl en uppsats, rubricerad
»Aktion—Gerechtigkeit—Geist». De, som följt hans skriftställarskap — och även Svensk
Tidskrift har gärna berett plats för hans orienteringar om ny tysk
ideologi — stöta i denna uppsats icke på några egentligt nya synpunkter.
Men inlägget har sitt intresse såsom resultatet av »den trängande
nödvändigheten för de neutrala att skaffa sig en riktig bild av det verkliga
skeendet». Termen »neutral» är kanske icke det fullt adekvata uttrycket
för Engdahls »riktiga bild»; Tysklands framtid är Europas framtid;
— — — om denna framtid skulle i detta krig förintas i enlighet med
plutokratiens vilja, då skulle ingen kunna rädda en tusenårig
historias oersättliga värden». Han vill klarlägga det nuvarande krigets
tre motivsidor: den ekonomiska, den statspolitiska och den andliga.
Vi lämna därhän, att han inför den tyska tidskriftens auditorium
fallit in i kända agitationstonfall, exempelvis när han skriver om
»der jüdische Kriegstreiber» Hore Belisha eller efter Mommsen (och
Goebbels) talar om judarna som den vita rasens »Ferment der
Dekomposition».
I fråga om den ekonomiska »linjen» framför lic. Engdahl en serie
obestridliga, i Sverige länge förfäktade satser om Versaillesfredens
obillighet och segrarmakternas ovillighet att i tid göra upp med
Tyskland. Den nuvarande politikens problem äro emellertid, fortsätter
Per Engdahl, icke territoriella i den meningen, att staterna efter
nativitetens fallande behöva »Siedlungsraum»; vad de tarva är
råvaror. Versaillesfredens uppdelade Europa i segrande och besegrade
stater; de förra, utom Italien, blevo de rika och de senare de fattiga.
Men de rika staterna och särskilt då England ha icke velat dela med
sig; »vorläufig» ha »plutokraterna segrat i England; därför kom
kriget».
Denna historieskrivning, som är en förskönande omskrivning av
livsrumsideologien, synes något lättgjord. Vi bortse då alldeles ifrån,
att Tyskland enligt egna officiella meddelanden begagnat en del av
Polen som »Siedlungsraum» för bland annat sydtyskar. När Tyskland
ockuperade Österrike och krävde Sudetområdet, åberopades aldrig
ekonomiska intressen utan blott ideellt nationalistiska
bevekelsegrunder, vilka för övrigt ännu så länge väckte stark genklang
mångenstädes utanför Tyskland. När Tjeckoslovakiets resterande del togs i
beslag, kastades myten om det romerska kejsardömet fram. När
kriget med Polen igångsattes, gällde tvisten från början suveräniteten
över Danzig och en korridor genom korridoren; även då anfördes
från tyskt håll blott rättmätighets- och nationalitetsargument. Hade
kraven på Polen blott denna begränsade räckvidd, innefattade de
omöjligen några ekonomiska problem av betydelse; avsåg återigen
framstöten andra, näringspolitiskt betydelsefullare delar av Polen,
måste den enda objektiva slutsatsen bli, att kraven på Danzig och
korridoren endast voro en täckmantel för vida större mål. Skulle det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
