Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Per Engdahl och ideologierna. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare antagandet vara det riktiga, konstaterar man i sin tur att
Polen var ännu fattigare än Tyskland. Ett ekonomiskt
sönderstyckande av Polen och särskilt dess planerade industridistrikt hade
därför icke kunnat innebära någon av lic. Engdahl eftersträvad
rättmätig lösning av problemet om det fattiga och det rika Europa.
Det synes dessutom i högsta grad tvivelaktigt, om det var den
engelska plutokratien och »ihrer jüdischen Hintermänner», som drevo
England och Frankrike att efter det tyska angreppet på Polen söka
infria sina garantiförbindelser. Det sannolikaste synes vara — icke
minst att döma av de engelska parlamentsdebatterna — att de
radikala grupperna och företrädesvis arbetarpartierna, ledda av sina
antinazistiska åskådningar samt av ideella uppfattningar om
principerna för den mellanfolkliga samlevnaden, drevo regeringarna med
eller mot sin vilja att förklara krigstillstånd. Är det inte naivt
att hävda, att t. ex. Labourpartiet lakejartat gick ärenden åt de
»Kaufleute», som enligt Per Engdahl skulle ha förtjänat sitt guld på
bekostnad av deras blod, »die mit Einsatz ihres Lebens im Kampf
sich um den Bau des Weltreiches verdient gemacht haben». Och
sedan kriget kommit i gång på allvar, tycks det i England inte vara
plutokraterna utan främst arbetarpartiet jämte de mindre manstarka
kretsarna kring Churchill, som med den största ivern påyrkat både
krigets fortsättande och krigets intensifiering. En historiker borde
icke vara så släpphänt, att han alldeles tappar bort obekväma fakta.
Han måste vara medveten om att andra intressen än materialistiska
kunna leda motståndet mot Tyskland — det må sedan bli historikerns
uppgift att värdesätta dessa intressen.
För övrigt synas få fraser ihåligare än det även i svenska
pacifistiska kretsar hörda talet att plutokratien vore krigshetsande.
Tänkte plutokraten blott plutokratiskt, måste han räkna kallt med ett
krigs vinst- och förlustrisker; därvid skulle sannolikt icke ens
vapenfabrikörn tro på ett slutligt personligt saldo. Det måste säga något,
att intet århundrade varit så fredligt som »kapitalismens»
århundrade, 1800-talet. Det säger även något, att kapitalismens förlovade
världsdel, Amerika, varit den på krig fattigaste av de stora
världsdelarna. I jämförelse med nationalitets- och prestigekrigen torde
»kapitalistkrigen» vara ganska tunnsådda. Först när
statskapitalismen blivit förhärskande, d. v. s. staten själv blivit plutokrat, tycks
krigsfaran bli latent. Och det antikapitalistiska Sovjets krig mot
Finland var omöjligen ett plutokratiens verk — Per Engdahl har
dock sorgfälligt förbigått denna konflikt i »Die Aktion» men den hade
kunnat infällas i bilden av den pågående »fascinerande» kampen
mellan världsåskådningarna. Allt detta vare sagt oberoende av
subjektiva tycken om kapitalismens väsen. Doktor Engdahl har hittat fel
sjuka hos plutokratien.
Inte heller kan det rimligen påstås, att det nuvarande kriget hade
sitt yttersta upphov i kravet på kolonier för lösande av frågan om
»Rohstoff». Rikskansler Hitler har ju själv velat skjuta
kolonialproblemet på framtiden, och även italienarna ha önskat frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
